Norrländska troll

Storasyster och jag leker på vårt rum, leksaker är spridda över hela rummet och skymningen börjar falla utanför. Vi leker fort och intensivt för att bli klara innan sänggåendet.

Lillebror har ännu inte gjort sin entre i familjen, men ligger redo i mammas mage. Med mamma och pappa borta på middag är det både spännande och sorgset. Att somna utan mammas påhittade sagor och pappas stillsamma sång känns ovanligt.

Från köket hörs en entonig sång, utan egentliga ord. Bara mystiska, lite spöklika ljud som vår norrländska barnflicka får fram. Hon är en hemlig person, full med värme men samtidigt en oerhörd distans. Hon är livrädd för pappa, så fort han kommer innanför dörren så rusar hon hem. Alltid utan att säga hej då.

Plötsligt tystnar sången och hennes steg kommer mot vårt rum. En hård, bestämd knackning och sedan öppnas dörren. Vi beordras ut i köket, med hennes mörka och lite dova röst. Väl där klättrar vi upp på kökssoffan och tittar blygt ned i golvet.

Norrländskans kroppspråk visar att hon är förgrymmad på något, förmodligen något vi gjort i barnsligt oförstånd och redan glömt bort. Vi törs inte se henne i ögonen, när hon talar till oss och först hör vi inte vad hon mumlar. Lite högre, och vi förstår att det är något hon vill.

När vi tittar upp stirrar hon oss stint i ögonen, sträcker fram sina händer mot oss och säger åt oss att ta för oss. Försynt tittar vi på de små knytena som ligger i hennes hand, bruna och oformbara. Frågar vad det är med viskande stämma.

Busiga små troll ska sova en hel natt, så mamma och pappa får lugnt svarar hon. Tårarna börjar trilla nedför kinden och jag vill att mamma ska komma. Men hon är långt borta och ingen hjälp finns. Till slut är jag tvungen, jag tar knytet och stoppar det i munnen. Livrädd känner jag knapp hur det smakar.

Först när jag hör min systers lyckliga fnitter förstår jag! Jag känner äntligen smaken, och det är bland det godaste jag ätit. Inget sömnmedel inte, utan härligt gräddig hemmagjord norrländsk kola!