måndag, september 05, 2005

Den skamliga hemligheten

Vi skulle få sova i mammas säng, jag och storasyster! En liten fest mitt i vardagen, för sova i mammas säng tillhörde ovanligheterna.

Uppbullade bland kuddar, med mamma i mitten ligger vi och pratar om allt möjligt, när mamma plötsligt säger med allvarlig röst "jag måste berätta något för er. Pappa och jag ska flytta ifrån varandra, vi ska skiljas".

Trots att jag har få minnen från min barndom är denna kväll glasklar för mig. Och även känslan jag fick då. En klump i magen, och en oerhörd sorg. Livet skulle inte längre vara samma sak.

Att som barn bevara en stor hemlighet är svårt, och jag berättade om skilsmässan för min absolut bästa vän. Min enda vän egentligen. Hon tröstade och förstod, på det sätt som en tioårig flicka kan förstå en annan liten flicka. Och det kändes något bättre, mitt i all bedrövelse. Jag hade ju någon att dela den skamliga hemligheten med.

När jag kommer in på skolgården nästa dag möts jag av en kör av flickor som skallar "skilsmässobarn, skilssmässobarn" och min tillit till vänskap fick sig en allvarlig törn. Den jag delgett min hemlighet stod längst fram i kören och log ett elakt leende.

I den lilla stad jag växte upp i var skilsmässa något skamligt, ett relativt nytt påfund på 60 talets slut. Det hände inte, i alla fall inte i välartade s k tjänstemannafamiljer. Men det gjorde det, i vår familj.

Och livet var aldrig sig riktigt likt efter det.

11 kommentarer:

Bloggkossa sa...

Skilsmässa var nog vanligare när det drabbade min familj. Var också i 10-års åldern och nä, kul var det inte!
Men vad göra? Som barn får man leva med konsekvenserna av sina föräldrars beslut. Ibland bra, ibland dåligt.

rita sa...

Oj då,, här står det tre saker som gör otroligt ont. Mamma o pappa ska skilljas,, kompisar som är elaka, förrådd av en sk bästa vän!

Cornelia sa...

Nuförtiden behöver nog ingen skämmas. Tyvärr är det väl så vanligt idag med skilsmässa.

Batbut sa...

Egentligen är det kanske inte skilsmässan i sig, även om det då var oerhört dramatiskt. Första i klassen, första i släkten, första i bekantskapskretsen osv. utan snarare skammen som människor bemötte det med. Och chocken att livet kunde förändras så. Men det största var sveket av en vän - förtroendet. En hel del tillit skadades där tyvärr

Lyckliga Grodan sa...

fy vad tråkigt.. svek är tufft att hantera.. skammen av att bli lurad, och den otäcka känslan att inte kunna lita på en person..

kanske är det lättare att vara vuxen i en skilsmässa.. barnen blir så utlämnade.. så sårbara,
dessutom har de inget val och ingen påverkansmöjlighet..

B*i*g*g*i*s sa...

Ibland reagerar man/jag verkligen över hur elaka barn kan vara mot varandra. Redan som små. Usch. Jag läste ditt inlägg och fick gåshud på armarna. Dels över skilsmässo-samtalet (har varit med om något liknande) och dels över det missbrukade förtroendet. Sånt sätter djupare spår än man tror.

Batbut sa...

det gör det tyvärr. Tilliten får sig en knäck. Och just det där samtalet, att leva i en perfekt värld och så vaknar man brutalt upp

Anonym sa...

...Barn, är små människor, Känslan man har och bär inom sej...är likdan nu som vuxen som den man hade som barn...

tantenstankar..just i kväll...

Batbut sa...

fina tankar tanten! Och helt sanna

Lena sa...

Det där med tillit kontra misstro…att få ett budskap som renderar i att bäste vännen sviker och drar nytta för sin egen del är hårda erfarenheter som ofta gör att vi bär med oss en del i vårt inre där vi inte riktigt vågar lita på människor fullt ut om vi inte fått upprättelse av personen som gjorde oss detta. Det handlar om en stark kränkning. Ibland är det svårt att förstå sina egna känslor varför man reagerar starkt för en viss handling som kan komma i senare år…då kan det vara sådana upplevelser som du berättar om som kommer upp till ytan och då reagerar kroppen på olika sätt utifrån de individer vi är…

Batbut sa...

så sant Lena, så sant. Det är en sådan period jag håller på att jobba mig igenom just nu. Vet inte om Du läste om min mors självmord, men det ligger mycket i det Du säger