Övergiven

När jag var liten var mina ben alltid fulla av spring, precis som de flesta barn. Skulle jag någonstans så skuttade, hoppade eller sprang jag. Och helst i full fart, livet var fullt med spännande saker att uppleva och det gällde att hinna med.

En dag tog det slut, springet i benen. Det gjorde för ont att springa, inte ens skuttandet klarade jag av så mamma tog mig till doktorn. Jag hade fått en mystisk utväxt i knävecket, som växte för var dag så operation var enda utvägen.

Dagen för den stora operationen var kommen och mamma tog mig till sjukhuset, pappa var på tjänsteresa utomlands. Det var lite spännande, men mest oroligt. Två veckor i en främmande säng, utan mammas och pappas godnatt. Utan syskon och kamrater, i en främmande stad. Oerhört skrämmande för en rädd liten 9 åring.

Salen var stor och kall, med 8 sängar varav en var min. De övriga sängarna var fyllda med vana sjukhusbesökare, tuffa tjejer i tonåren som såg mig som ett litet kryp. Systrarna var klädda i stärkta vita rockar, och kramar fanns ingenstans att få. Maten smakade inte som hemma, och rutinerna styrde vår dag.

Besökstiderna var hårda, en timme om dagen att fylla på ömhetsförrådet och vila i mammas famn. Det räckte inte långt, men var ändå bättre än för de långväga patienterna. De fick klara sig på brev och enstaka telefonsamtal.

Dagen efter operationen vaknar jag i salen av en sval hand på pannan och mammas mjuka blick. Äntligen var det värsta över, nu var det värken som skulle klaras av och sedan rörligheten. Rullstolen var mitt hem i flera dagar, och min hjälplöshet var stor. Av blygsel tordes jag inte be om hjälp på toaletten, och besöket slutade istället i skam.

Förståelsen för ensamma, hemlängtande barn var liten både hos systrar och läkare. Och för mig fanns inga jämnåriga att ty sig till. Räddningen fanns i pojksalen där ett busfrö på 10 år huserade. Vi fanns varandra i lekrummet och gjorde tillvaron osäker med rullstolsrallyn i korridoren.

Och fortfarande fanns besökstiden som en ljusglimt i tillvaron. När klockan närmade sig två låg jag alltid i sängen, sneglandes mot dörren av förväntan att se mammas glada ansikte titta fram. Men en dag väntade jag förgäves. Inget ansikte dök upp, vare sig mammas eller någon annan känd person. Och tårarna föll. Av sorg och oro.

Senare kom en sköterska med nyheter, pappa hade kommit hem men blivit sjuk i gulsot. Smittorisken var stor så ingen i familjen fick besöka mig, 9 dagar kvar i all ensamhet. För en längtande liten 9 åring är det en evighet och tårarna följde mig till sömns var kväll.

Längtan och ensamhet, sorg och oro. Många var de känslor jag lärde mig fanns, bara ett barn men på väg mot mognad.