onsdag, september 21, 2005

Övergiven

När jag var liten var mina ben alltid fulla av spring, precis som de flesta barn. Skulle jag någonstans så skuttade, hoppade eller sprang jag. Och helst i full fart, livet var fullt med spännande saker att uppleva och det gällde att hinna med.

En dag tog det slut, springet i benen. Det gjorde för ont att springa, inte ens skuttandet klarade jag av så mamma tog mig till doktorn. Jag hade fått en mystisk utväxt i knävecket, som växte för var dag så operation var enda utvägen.

Dagen för den stora operationen var kommen och mamma tog mig till sjukhuset, pappa var på tjänsteresa utomlands. Det var lite spännande, men mest oroligt. Två veckor i en främmande säng, utan mammas och pappas godnatt. Utan syskon och kamrater, i en främmande stad. Oerhört skrämmande för en rädd liten 9 åring.

Salen var stor och kall, med 8 sängar varav en var min. De övriga sängarna var fyllda med vana sjukhusbesökare, tuffa tjejer i tonåren som såg mig som ett litet kryp. Systrarna var klädda i stärkta vita rockar, och kramar fanns ingenstans att få. Maten smakade inte som hemma, och rutinerna styrde vår dag.

Besökstiderna var hårda, en timme om dagen att fylla på ömhetsförrådet och vila i mammas famn. Det räckte inte långt, men var ändå bättre än för de långväga patienterna. De fick klara sig på brev och enstaka telefonsamtal.

Dagen efter operationen vaknar jag i salen av en sval hand på pannan och mammas mjuka blick. Äntligen var det värsta över, nu var det värken som skulle klaras av och sedan rörligheten. Rullstolen var mitt hem i flera dagar, och min hjälplöshet var stor. Av blygsel tordes jag inte be om hjälp på toaletten, och besöket slutade istället i skam.

Förståelsen för ensamma, hemlängtande barn var liten både hos systrar och läkare. Och för mig fanns inga jämnåriga att ty sig till. Räddningen fanns i pojksalen där ett busfrö på 10 år huserade. Vi fanns varandra i lekrummet och gjorde tillvaron osäker med rullstolsrallyn i korridoren.

Och fortfarande fanns besökstiden som en ljusglimt i tillvaron. När klockan närmade sig två låg jag alltid i sängen, sneglandes mot dörren av förväntan att se mammas glada ansikte titta fram. Men en dag väntade jag förgäves. Inget ansikte dök upp, vare sig mammas eller någon annan känd person. Och tårarna föll. Av sorg och oro.

Senare kom en sköterska med nyheter, pappa hade kommit hem men blivit sjuk i gulsot. Smittorisken var stor så ingen i familjen fick besöka mig, 9 dagar kvar i all ensamhet. För en längtande liten 9 åring är det en evighet och tårarna följde mig till sömns var kväll.

Längtan och ensamhet, sorg och oro. Många var de känslor jag lärde mig fanns, bara ett barn men på väg mot mognad.

20 kommentarer:

Cornelia sa...

Du har en otrolig kontakt med barnet i dej. Det berör. Har vi inte alla varit små, rädda och ledsna nångång? Det är genom att minnas och bära det med sig man blir en hel människa.

rita sa...

Underbart berättat,, tusen tack för denna story!

Monica sa...

Jag kommer ihåg det där - hur känslomässigt "kallt" det egentligen var på barnavdelningarna förr. Tur att det är annorlunda nu! Verkligen fint berättat!

Lena sa...

Du hittar in i de rum som så många stängt dörren till. En upplevelse som denna kan sätrta stora traumatiska spår inom en liten individ på nio år.Så fint av dig att dela me ddig av enså stark och som ja g förstår krisartad upplevelse.
Tack!

B*i*g*g*i*s sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
B*i*g*g*i*s sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
B*i*g*g*i*s sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
B*i*g*g*i*s sa...

Den där känslan av ensamhet och övergivenhet känner jag igen från när jag själv var liten. Du skriver så att man får tusen känslor och minnen i kroppen och huvudet. En fullträff i hjärtat.
Fatta mod och skriv en bok, Batbut! Jag menar det, på riktigt.

B*i*g*g*i*s sa...

Sorry, något blev hemskt galet och mitt inlägg publiceras inte bara en gång... :-) Var tvungen att ta bort några, annars hade det ju blivit lite tjatigt...

Lyckliga Grodan sa...

usch vad hemskt.. att känna sig helt ensam.. och övergiven på ett sätt... Det är en erfarenhet som ger mognad, men till ett mycket högt pris.. såren sitter i länge... Idag skulle det bli ett ramaskri om ett sjukt barn inte fick ha sina föräldrar nära.
vad har vi inte gjort med barn under historiens lopp. En bekant till oss fick polio som barn, och låg fyra månader på sjukhus som 8-åring.. utan föräldrar..

maruschka sa...

Jag håller med biggis, JAG skulle läsa boken och ingen skulle få störa under tiden...utom lilla sonen, jag har bestämt mig för att han ALDRIG stör...*ler*

I Jennys värld... sa...

Håller med ovanstående bloggare, det är verkligen jättefint skrivet! Tänk att vissa minnen lever kvar så länge...

tanten sa...

Så fint och så känslosamt..
ja, det lilla barnet finns kvar..
Minnen kan komma, i form av en doft,en plats..
Håller med alla före,skriv en bok...

gagga sa...

Så gripande och bra berättat! Skriv boken om din barndom!

Batbut sa...

Tack för allt beröm! Ska försöka skaffa mig självförtroende nog att få ihop en bok. Har börjat på en typ av barnbok à la historia. Får se om jag lyckas få ihop det

Lyckliga Grodan sa...

du KAN skriva en bok.. har du storyn så är det bara att skriva på.. Det är roligt och lätt att läsa dina texter, och då är det bra...:-D

Bloggblad sa...

Du känner kanske till att det finns en förening som heter "Liv i Sverige"? www.livisverige.org Dit kan man skicka sina "memoarer" och få dem bedömda alldeles gratis- om de gillar vad de läser tipsar de och hjälper till att hitta förlag. Men det gäller bara egenupplevda berättelser.
Man måste förstås vara medlem, men det är inte dyrt. De har också en tidskrift där de publicerar medlemmars alster.
Det ger en god kick att få bekräftelse därifrån även om det inte medför självklar utgivning.

Anna P sa...

ajajaj, det gör ont att läsa. Tack & lov att det på många sätt är bättre idag.

SANDRA sa...

*kram*

Batbut sa...

tack för alla värmande ord! Bloggis, tack för bra tips. Ska kolla upp det!