fredag, september 02, 2005

Dagen efter sorgen

Euforin från igår är kvar, landad men ändock kvar. Harmonin har sakta börjat sprida sig i min kropp. Den tränger ut sår jag trodde läkts för länge sedan, men nu upptäcker att jag bara gömt. Läste igår en oerhört fin blogg hos "Ett liv i Exil" (sorry för missad länk), där han skrev om sin fars död. Så starkt och finstämt, vackert. Men den väckte avund hos mig.

Den sorg jag trodde var läkt tog plats igen. En sorg som inte är lätt att tala om, en sorg som är något av ett tabu. En sorg för något man inte gör.

Min mor tog sitt liv, sjuk i själen och sliten av livet gav hon upp. Hon valde att själv sätta stopp för sitt lidande, men lämnade mig kvar. Med frågor och ilska, dåligt samvete och längtan, med ett utsläckt hopp.

Vår relation hade varit trasslig, kaotiskt och ibland kärleksfull, men alltid problematisk. Jag trodde att nu var lösningen nära, vi skulle ha något att enas kring. Mitt första barn var på väg, och vilken väg till gemenskap kan vara bättre än ett barnbarn?

Då väljer hon att för evigt gå sin väg. Ett svek som jag än inte kan förstå och som jag kämpar med att förlåta.

Uppdaterad:

Fått massor med fin respons, och jag tackar för den. Blir varm av omtanken som finns där ute. Vad jag egentligen ville med detta vet jag inte, behövde få ur mig det. Ilskan och vreden som finns kvar. Och kanske ett litet försök att sudda ut det tabubelagda i ett självmord. Människor tar livet av sig varje dag! Och många skäms för att prata om det. Som om det vore en skamfläck som smittar av sig. Precis som man kan drabbas av fysiska sjukdomar kan själen bli sjuk. Det är ett faktum och det är något vi måste lära oss att tala om. Öppet, och kanske hjälper det någon.

23 kommentarer:

Ilva sa...

Battis, jag forstar att det ar svarlakt! Undrar om nagonsin fast jag tror att du kan forlata i framtiden. Sorg ar ju ocksa ett satt att komma ihag den som inte finns mer, jag kommer alltid kanna sorg for att min mamma inte finns kvar men jagkanner att det gor att hon finns i mig. det finns ju olika typer av sorg, destruktiv och saknadssorg. Fast du blev ju sviken. Jag tror iallafall att hon inte ville sara dig...

Bloggkossa sa...

batbut! Skickar stora kramar till dig!
Tror att dom människor som tar sina liv många ggr lider av en sådan "förkastelse", att dom tror att dom inte duger ngt till och att det vore bättre för anhöriga om dom bara "försvann".
Tänk om det var så din mor tänkte? Tror som Ilva, att hon inte ville såra dig.
Men när människor är riktigt på botten då orkar dom inte se ngn annans smärta eller behov utom sin egen.

Batbut sa...

tackar tjejer, men tyvärr var det inte riktigt så enkelt. Hennes sista ord var ilska, mot mig. Och inte ett avsked

Bloggkossa sa...

batbut! Jag är ledsen!!!

Rita sa...

Batbut,, tungt ämne det där,,,ärligt vet jag inte vad jag skall skriva dej. Har nått liknande bakom mej, och jag har inte kommit fram till förlåtelsen än,, efter 28 år. Känner med dej sååå mycke,,Kramar om//

SANDRA sa...

*kraaaam*

Anonym sa...

*Kramar om*...jag får många tankar i mitt huvud...
..valde hon det för att inte svika en gång till...? För att inte upprepa mönstret....
Så svårt det där...
Kan inte säga att jag "förstår" för det gör ingen...
*kramis * Tanten

Ilva sa...

Tror du att hon kan ha projicerat sig sjalv pa dig? Sa dar som man kan gora med sina barn? Och att hon egentligen var arg pa sig sjalv? Eller?

Batbut sa...

Tackar för allt stöd. För mig är det svårt att ta medlidande, en svaghet jag jobbar med. Det är INTE synd om mig, och det var inte en sådan blogg. Ville väl lufta lite ett väldigt tabubelagt ämne. Det är en lång historia bakom, och exakt varför hon gjorde som hon gjorde och när vet ingen. Däremot vet jag att den person som gjorde det är inte samma person som gav mig livet. Det hände ngt på vägen, som ändrade hennes riktning

Alex sa...

Är så ledsen för din skull....finner tyvärr inga ord som kan trösta.....men du finns i mitt hjärta.....EN STOR KRAM!!!!

nita sa...

EN STOR KRAM!

Batbut sa...

Alex, tack! Det gick rakt in och värmde!
Nita, samma!

Lena sa...

Vilken styrka du har som kan låta oss ta del av en bit av din livsberättelse Batbut! Smärtan lyser ut i din text och det gör mig ont och jag kan bara skänka dig en innerlig varm kram....Lena

Batbut sa...

Tack Lena. Tror det ingår i en slags frigörelse process, vet inte om Du läste mitt inlägg igår men jag tror det hänger ihop. Trots sorgen i det känns det ändå starkt på ngt sätt, för det känns om Du förstår hur jag menar

Bloggblad sa...

Vi är ofta väldigt fega när det gäller psykiska åkommor. Ett benbrott, cancer... vad som helst är lättare att tala om. Men vi har alla hemligheter i våra garderober, och kan man lufta dem får man oftast stöd från andra som varit med. Även om inte alla har mod nog att lufta det i bloggform... vilket jag inte har.

Monica sa...

Jag skickar också massor av kramar till dig!

Det är ju inte bara sorgen du har behövt brottas med utan också alla frågor om varför, som måste göra det tusenfalt jobbigare.

Du har rätt i att självmord är tabubelagt och pratades det öppnare om det, är jag säker på att det skulle underlätta för de efterlevande.

Sallin sa...

Du får många kramar så här kommer en till.

Hur många förskönande omskrivningar man försöker använda sig av när det gäller självmord, är det och kommer nog alltid att vara, en oerhört självisk handling utan omtanke för sin nästa.

Det är en väldig massa sorg som föds varje år i detta land genom dessa handlingar, det är fler människor som dör genom självmord än i trafiken, men det talas det inte speciellt högt om :/

Batbut sa...

Självmord är en självisk handling, oavsett varför man begår denna handling. Och jag tror att det är viktigt att debatten kommer igång; självmord - borderliners - bokstavsbarn osv osv tror jag alla är symptom för ett i grunden gemensamt problem; egoismen som breder ut sig!

Silverfisken sa...

Tack för vad du skrev. Om mig. Om din sorg och din ilska. Att bli lämnad kvar utan svar är alltid jobbigt. Jag och min far kom aldrig överens. Kunde aldrig prata. I döden försonades vi.

I Jennys värld... sa...

Modigt av dig att skriva om något som jag tror/vet att många tampas med. Och starkt av dig att gå vidare och vara den starka person jag får intrycket av att du är idag. Mycket kärlek srtömmar ut från den här bloggen! Stor KRAM!

Lyckliga Grodan sa...

jag är sen, men du får stora stora grodkramar av mig.. vännen battis.. livet är för jävligt.. och föräldrar som sviker gör så stor skada.. nu när jag är förälder själv kan jag tänka att de föräldrar som tar sitt liv måste vara riktigt riktigt sjuka, alltså vara i behov av hjälp, för jag skulle aldrig kunna lämna mina barn frivilligt.
kramar kramar kramar
(((( )))))

Cornelia sa...

Även om din mamma svek dej, så har du varit stark nog att bli en kärleksfull mamma till dina barn. Även om det inte tar bort din sorg kan du ändå vara glad för den kärlek du ger dina barn.

Batbut sa...

Silverfisken, när jag läser Dina ord ryser jag. Du behandlar språket så oerhört vackert!
Grodan, Jenny och Cornelia - tack! Att jag är en bra mor till mina barn känns oerhört bra. Har många gånger varit rädd att jag ska svika mina barn som jag blev sviken, men jag hoppas och tror att det aldrig händer! Och om det skulle göra det, hoppas jag det finns en vuxenvärld som ser dem och rycker in.