Avsked

Som liten hade jag ganska många vänner, men framförallt en bästa kompis. En sån där bästa kompis som man bara kan få när man är 7 år och tillbringad varje vaken dag tillsammans sedan man föddes.

Min bästis hade allt som en bästa kompis ska ha, rolig och full av upptåg. Hon hittade visserligen ofta på, och man visste aldrig vad som var sant eller inte. Men aldrig några elaka lögner, bara sådant som gjorde hennes liv lite mer intressant. Framförallt var hon otroligt lojal, en ganska unik egenskap hos en sådan liten tjej.

Vi kunde slåss som galningar när vi blev osams, men om någon annan trädde in så enades vi genast och gick till gemensam motattack. Vi var de tre musketörerna, men i par. En tanig liten speta, med fräknar och kortklippt hår och en lite robustare tjej med illrött hår och utstående tänder. Inget vackert par, men ack så starka vi var tillsammans.

Vår lojalitet sattes på prov många gånger, för andra små flickor ville gärna bryta denna starka pakt men vi höll kvar. Ett av de starkaste prov på lojalitet fick jag en tidig Lucia morgon. När den stora Lucian avvek för skolgång, skulle efterträdaren utses. Kortklippt som jag var räknades jag genast bort och bästisen med sitt långa röda svall fick överta kronan.

Avundsjukan sög tag i mig, och jag handlade utan att tänka. Höll mitt ljus en kort sekund mot hennes hår, och olyckan var ett faktum. Turligen utan allvarliga skador, men med ett avsevärt kortare hår som resultat.

Min skam var gigantisk, och sorgen av att ha mist min bästis gjorde att jag klev in i klassrummet med tvekande steg. Vågade knappt titta någon i ögonen utan gled in på min plats, tyst och rädd. Bästisen kom några ögonblick senare, väckte genast stor uppmärksamhet med sitt brandluktande korta hår och självklart ville alla höra historien. Och hennes svar var att hon lutat sig över adventsljusstaken.

Att vara barn och mötas av en sådan vänskap var enormt, men säg det som varar för evigt. Dagen efter vår första skolavslutning kommer min bästis hem till mig, stora tårar faller och hon kan knappt tala. De ska flytta till södra Sverige, långt bort och för alltid.

Vi hade sommaren på oss, och då lekte vi som om lekarna snart skulle ta slut. Som om barndomen varade denna sommar och aldrig mer. Vi var i total symbios en lång, skön sommar som alltför snabbt tog slut.

Och vänskapen fick ett abrupt slut, när många långa kilometer hamnade emellan.