Snacka om hundliv!

Ibland kan man känna sig lite trängd, minst sagt. Jag är något av en kamelont, och brukar kunna smälta in i de flesta sammanhang.

Men även solen har sina fläckar, och så även jag. Ska jag vara riktigt ärlig så är jag lika fläckig som en dalmatiner, det som talar för mig är att jag är snäll. I alla fall när jag inte är bitchig, vilket kan hända ibland. Eller ganska ofta om man frågar stortrollet.

Men det kan vi låta bli, att fråga honom alltså. Äsch, cut the crap och kom till saken!

Kvällens anektdot från Batbutistan förtäljer följande tankeväckande historia:

Var inbjuden på en sponsorfest, som skulle äga rum med studenter från Tekniska Högskolan. Enda ledtråd jag fick var att ALLA höll tal, så jag förberedde ett lite halvekivokt tal, baserat på teknikens olika finesser. Enligt initierade källor var dresscoden på teknis ganska leisure, så jag stolpar iväg i raffig svart top, boots och jeans.

Och kliver in i en smokingmiddag med långklänning! Uppenbarligen var det inte Teknis utan Handels som middagen hölls för. Kände mig som en pingvin bland ett gäng påfåglar. Min bordskavaljer höll god min, fyllde på mitt glas som den gentleman han var och jag drack.

Så började talen, och här var det inte läge med några ekivoka historier av teknisk natur inte. Här hölls det hög klass, spirituellt som fasiken och den ena vassare än den andra. Och så blev det min tur. Lite lätt förfriskad, totalspänd av att vara "helt fel" ställer jag mig upp och förväntansfulla ansikten riktas mot mig.

Ställer mig upp, inser att huvudet är totalt nollat och har ingen aning om vad jag ska säga. Så blixtrar det till och jag hittar en clue, öppnar munnen och ut kommer...... en rap!

Som en parantes kan sägas att det slutade lyckligt. Jag fick även komma året därpå.