Nu sover alla mina troll, och tystnaden har infunnit sig. Små lätta flämtningar blandas med stortrollets tunga andning. Rogivande och trösterikt. Min familj! Den jag aldrig trodde jag skulle få modet att skaffa.
Att släppa någon så nära kändes som en omöjlighet. Närhet innebar fara, risken att bli sårad, utnyttjad eller ignorerad. Att inte bry sig gjorde inte lika ont, men gav heller ingen större lycka. Nu har jag frid i mitt liv, kärlek och närhet. Min familj, min trygghet och styrka.
Oron finns där än, men av andra skäl. Jag vill stärka mina troll att klara framtiden, att möta den med styrka och tillit. Att kunna hantera motgångar och finna vägar till harmoni.
Jag önskar att de alltid kan bära med sig känslan av att var älskade, att räcka till. Jag hoppas att de i världen kommer möta människor som kommer uppskatta dem, dela sin vänskap med dem. Att livet kommer behandla dem väl, och lära dem respekt för sig själva och andra.
Jag hoppas de blir lika bra vuxna människor som de är små troll!
Inlägg
1 timme sedan
4 kommentarer:
ja vad har man gjort tanker jag ibland nar jag ser alla barn. Min mamma sa ibland att 'om jag hade vetat hur det var sa hade jag aldrig skaffat barn' o da menade hon inte det praktiska utan det dar man ser att man gor sina barn, vilka marken man ger dem osv. Jag forstar henne sa val fast jag vet att hon hade skaffat oss anda, precis som jag inte skulle kunna ha ogjorda mina..
Vilken tur att du vågade! Med din kärlek och dina insikter kommer de alldeles säkert bli finfina storstroll en dag.
Kram
Hm... och jag som inte ens funderade - bara blev med familj utan en tanke på om jag vågade eller ej. Nu hade jag inte vågat...
Ibland undrar jag vilket som är bäst, att göra utan att tänka eller att tänka utan att göra *s*. Men jag är glad att jag tordes! Hoppade rakt ut och tog en chans! Tack för Din tillit Cornelia.
Ilva jag förstår Din mammas tankar, och även Dina Bloggis. Men vi gjorde det! Och jag tror det blir bra
Skicka en kommentar