fredag, september 30, 2005

Tröstlöst hopp

En av de saker jag längtade efter när jag skulle börja skolan var Lucia. I två år hade jag sett min söta långhåriga storasyster stolt gå iväg till skolans Lucia firande. Och nu äntligen var det min tur.

Att gå upp tidigt på Luciamorgon, packa en påse med nystruket nattlinne och den pampiga kronan. En stort händelse för en liten, tanig tjej som drömde om att bli prinsessa som stor. De första månaderna i skolan hade jag ett brinnande intresse för siffror och bokstäver, men när månaderna övergick till december var det bara Lucia jag brann för.

Jag var med på varenda övning, sjöng högt och falsk men kunde alla texter utantill. Lucias dikt deklamerade jag som ett rinnande vatten, med stor inlevelse och det vita nattlinnet hängde nystruket på dörren redan i december månads början.

Jag kunde skrida fram i värdigt tempo, med kronan balanserad på mitt tunna lilla huvud. Stolt och vacker kände jag mig, helt redo för den stora uppgiften.

Så äntligen kom den stora dagen då klassens Lucia skulle utses. På den här tiden praktiserade man inte så mycket medbestämmande i skolan, utan fröken tog ett enhälligt beslut både vad gällde Lucia, tärnor och små nissar.

Spänd satt jag i klassrummet och väntade på frökens val, med bultande hjärta.

Men inte blev jag Lucia inte. Såklart inte. En liten tanig tjej med kortklippt hår hade inte en chans när det fanns en underbart söt docka med blonda lockar i klassen. Jag fick inte ens vara tärna, utan slutade som tomtenisse tillsammans med pojkarna. Skammen var stor, men hoppet dog trots allt inte.

Varje år i skolan tändes samma hopp i början av december, för abrupt krossas några veckor senare. Någon Lucia blev jag aldrig, även om jag lyckades bli tärna i alla fall.

7 kommentarer:

Ilva sa...

Nu fick du mig faktiskt att komma ihag att jag var Torekallskolans Lucia nar jag gick i trean (lagstadiet), det hade jag faktiskt helt glomt bort. Fast i min skola sa fick alla elever rosta fram lucian. Vad gick du i for odemokratisk skola?? Frokenvalde ar hemskt, min aldsta hade en san froken de forsta fem aren, jobbigt var det for alla utom de som var bast i klassen...

Anonym sa...

..Du och jag....
..precis...
Denna längtan..

Anonym sa...

Åh..jag blir nostalgisk!
Jag sjöng också men inte falskt. Musikläraren utsåg mig till att vara STAFFAN varje år!!!!

Jag fick inte ens vara med i omröstningen/lottdragningen...

Vi på Kantarellen sa...

Jag sjöng som en Gud... men var alldeles för korthårig. Nää, jag blev aldrig någon lucia i skolan. Men det har jag tagit igen, genom att vara lucia för min man genom åren.Jag är inte helt övertygad om att han uppskattat att bli väckt med hes och sensuell luciasång klockan 6 på morgonen den 13:e. Men det skiter jag i, för LUCIA är jag om än något åldersstigen!! *skrattar*

Batbut sa...

Kändes faktiskt lite skönt att få det bekräftat att jag inte är den enda vuxna kvinnan i Sverige som INTE varit Lucia! Och jag kan nog chocka maken genom att skutta in med lite glitter virat runt kroppen strax efter midnatt den 13:e. Undrar om han blir glad då *S*

Vi på Kantarellen sa...

Japp, det blir han...och lite chockad förmodligen. *fnissar*

Cornelia sa...

Nej, inte jag heller, men ängel med guldvingar i julspel är väl det närmaste jag kommit. Ja, å så tärna eller tomte förstås.