Rekapitulering

Sista dagen på det här året. Som alltid infinner sig en viss sentimental känsla, ännu ett år som rusat på. Massor av saker som hänt och en ny, okänd framtid väntar. Vad har varit bra, vad har varit dåligt, vad vill jag förändra. Många tankar och få svar. De här frågorna är väl något som vi alla brottas med under de dagar som går och inte bara på årets sista dag.

Att leva livet fullt ut, ta tillvara på de små ögonblicken. Att vara i nuet och njuta. Det är dit jag vill komma, men jag fastnar ofta i detaljer och oro över vardagen. Inte alltid beroende på mitt eget sätt att tänka & vara, utan många gånger för att livets stigar leder mig dit.

Det finns många saker jag skulle vilja ha gjort annorlunda om jag kunde, men nu är inte livet konstruerat så. Utan istället gäller det att dra lärdom av de saker som hänt och försöka göra annorlunda nästa gång jag står vid vägvalet.

Det här året har varit ett av de värsta i mitt liv, p g a andra människors räddsla och avund som ledde till falska polisanmälningar och förtal. Sjukdomar och olyckshändelser. En far som är på väg helt in i dimman. En tuff ekonomisk tillvaro där ansvaret ligger mestadels på mig. Och jag axlar det, men fasiken vad det tar på krafterna.

Trots detta har vi lyckats att hålla ihop, hålla samman vår lilla familj och självklart finns det glädjestunder. Korn av guld att vårda ömt och bära med sig i framtiden.

Jag har inga stora önskningar för det kommande året mer än att jag slipper dra den tunga last jag gör idag. Att ansvaret kan lätta lite och att jag ska orka glädjas mer.

Fick jag drömma så skulle det kommande året innebära att boken jag bär i mitt hjärta blir skriven, att mina glasalster blir uppmärksammade och inkomstbringande och att alla mina nära & kära får behålla hälsa, vara lyckliga. Det sista är självklart det viktigaste och jag ska gör allt jag kan för att påverka det i den riktningen.

Alla ni som följer mig, trots min totala blogginkompetens med att besvara kommentarer och besök, önskar jag en fin sista dag på detta året och en förhoppning om att nästa blir precis som som ni önskar.

Ett gott nytt år på er alla så syns vi på andra sidan.

Stickomani

Undrar om det finns ett sånt ord? Shit the same, nu finns det iaf i min värld.

Jag har blivit helt manisk på att sticka mössor! Förra året var det halsdukar, i år har jag blivit helt hooked på mössor i den s k grunge modellen. Eller Åre mössan. Hela släkten är utrustad, alla vänner ligger risigt till och ändå finns det mössor en masse.

En väninna föreslog att jag ska öppna upp en ny blogg, sälja hemstickade mössor och halsdukar. Kan det vara något månne?

Tänkte inte på det....

Häromsistens följde jag med en väninna ut till varuhuset berömt för sina värmeljus. Jag skulle köpa 2 st enkla plåtskåp till de små trollen, att inhysa deras triljoner ton smink i. Sedan tar jag nyckeln och gömmer den på ett infernaliskt svårt ställe!

Hur som, av någon outgrundlig anledning kommer jag därifrån med nya lakan till hela familjen. Jag vet inte om det var helt nödvändigt, var går gränsen för existensminimum vad gäller påslakan? Vi har åtminstone 5 omgångar per person, förmodligen mer. Och det är bara hemma i stan.

Det började med att jag såg en underbart häftigt brun metallic färg. Och jag älskar brunt så självklart lyckades jag intala mig att vi hade ett stoooort behov av just dessa. Och sedan fick jag dåligt samvete, oklart för vad, men det resulterade i att jag kompensationsshoppade påslakan till de små trollen också.

Idag bytte jag till de nyanskaffade läckert metallic bruna lakanen. Som är i satin. Snorhala m a o! Törs fan ha hanky panky i den sängen. Jag lär fara iväg som en mogen finne kadonk, rakt in i väggen och så får jag en ny höftfraktur.

Insåg just att dessa lakan är ett färgstarkt komplement till "jag har ont i huvudet älskling"!

Total make over...

Jag förstår inte hur det går till!

En tur till garnaffären slutade med besök hos frisören och avkapat hår & en helt ny garderob!

Törs knappt skriva vad jag köpte, men Trollfar såg mycket ogillande ut när jag kom hem..... Han var inte helt förtjust in mina skinnimitationstights med tillhörande tunika! Och så en häftigt grå långkofta samt en annan liten rolig tröja.

Hans enda kommentar var att jag borde klä mig för min ålder...... och det har han förmodligen rätt i.

Jag vet inte hur jag tänkte där, tights?!?!?! Jag är för fasiken minst 30 år för gammal för det! Lär hamna i bra att ha lådan och så använder jag dem när jag målar om på landet.

Pucko! That is my 2nd name.

Rastlösa troll

Fick ihop hela 4 st små troll som klättrade på väggarna och behövde motioneras. Högst upp på önskelistan stod Äventyrsbad eller Hoppland - gissa vad jag valde?

Kan väl säga som så att jag var INTE ensam om den tanken. Ett apknökat Heron City och en dyngförkyld trollmor är ingen bra kombo.

Hoppland måste vara guds straff till mesiga föräldrar som inte kan säga nej till sina barn när de vill åka till ett jäkla hoppland för 130 spänn per unge! Inse, 520 riksdaler för 2 timmars lugn och ro. Slå sen på lite läsk och korv på det så är jag halvvägs till Maldiverna!

Nästa år är det jag som bygger ett hoppland på bakgården, fyllt med kuddar och frigolit. Hur svårt kan det vara?

Morgonstund ....

har guld i mun sägs det, men fan trot! Igår hade båda trollen övernattning, Lilltrollet hemma hos en kompis och Mellantrollet hade kompis här.

Skönt tänkte Trollfar och jag, en tidig kväll med en bra film och kanske en godnattpuss i lugn & ro.

Mellantrollet & kompisen ligger i sängen och kollar video, så vi kryper tidigt till kojs.

Klockan 23.30 ringer busringer Lilltrollet och beställer pizza. Inte kul!

Klockan 01.00 säger jag åt Mellantrollet att stänga av videon.

Klockan 03.00 snarkar Trollfar så att jag tror att en jumbojet landat i sängen bredvid.

Klockan 05.00 är Trollfar uppe och säger till Mellantrollet att vara tyst & gå till sängs.

Klockan 07.30 ringer Lilltrollet och vill ha frukost! Fast hon inte är hemma

Klockan 08.00 går Trollfar till jobbet. Trollmor tänkte somna om.

Klockan 08.30 ringer Lilltrollet och är fortfarande hungrig.

Klockan 09.00 ringer Lilltrollet och har ont i huvudet.

Klockan 09.30 ringer släkting som vill säga god fortsättning.

Sedan gav jag upp. Jag får sova i nästa liv....

Avslutningsvis kan jag säga att nästa övernattning ligger låååååååååånt borta, om man inte räknar med min egen - på ett ljudisolerat lyxhotell!

Färgglatt värre...

Mina små troll är otroligt fascinerade av smink, trots att deras mor har ett ytterst påvert sminkförråd. Iofs var jag likadan i deras ålder, glittrande skuggor, blanka läppstift och färger i otroligt många kulörer man inte visste fanns.

Så självklart önskar de sig smink,vuxet sådant, i julklapp. Jag har lite försynt framfört att läppglans och lite svagt rouge är helt okej men det andra får vänta - de är dock inte mer än 10 och 11 år.

Vad händer? Jo tack, de skulle fasiken kunna öppna en filial till Make Up store utan några som helst problem. Farmor tyckte att visst skulle damerna ha smink så hon köpte en liten miniväska fylld med smink. Svägerskan resonerade på samma sätt och slog till med en megastor ask med diverse ögonskuggor. Och så kom syster och klippte till med en dubbelväska där ALLT fanns i trippel upplaga!

Shit, de har smink så det räcker fram till deras pensionering. Jag har aldrig ägt så mycket smink i hela mitt liv, sammantaget. Men vackra färger var det. Jag kanske får låna om jag är riktigt snäll?

Frågan är dock bara när det skall nyttjas, för det är ju färskvara och vi tillåter smink hemma när de klär ut sig samt möjligen lite svagt när de har klassfest (vilket händer 1 gång per år).

Vi har nog inte en helt lätt vår framför oss, med tanke på vad Mellantrollet sa igår;

"Mamma, om det nu finns så är det synd att inte använda det. Eller rättare sagt, det är oförskämt mot dem som gett oss det om vi inte använder det. Så det kanske är lagom att vi börjar sminka oss i skolan nu, så visar vi att vi gillar julklapparna!"

Skulle inte tro det!

Lilltrollet rules!

Vi bor på Söder i den Kungliga huvudstaden. Den del av söder där en passering av Hornsgatan är nödvändig för att komma någon annanstans. Och vi har ett sommarhus ute i skogen där snön och isen gör att dubbdäck är absolut nödvändigt. Nu är det dryga veckan kvar och sedan kommer vi begå lagbrott var gång vi lämnar vår bostad. Alternativt att vi köper nya vinterdäck utan dubb, för visst har vi några tusenlappar som ligger och dräller. Och sedan håller vi andan och tummarna var gång vi åker ut till landet.

Eller så skaffar vi en bil till som vi parkerar i ett garage strax utanför stan. Absolut smidigast, frågan är bara hur det skall finansieras.

Hur som, Lilltrollet har hört våra kommentarer och har precis som vi tyckt att det är ett korkat beslut. Nej, inte korkat ur miljösynpunkt men det kanske skulle varit med lite mer framförhållning och tanke bakom. Men så var det nu inte, och Lilltrollet blev arg.

Igår sitter jag i soffan när Lilltrollet kommer fram till mig med telefonen och säger att det är någon som vill prata med mig. Jag får en okänd man på tråden som presenterar sig som reporter X och han säger att Lilltrollet ringt honom för att framföra sina åsikter om vinterdäcksförbudet på Hornsgatan!

Hon har alltså blivit så arg att hon att hon har googlat fram en av kvällstidningarnas telefonnummer, ringt redaktionen och bett att få säga vad hon tyckte.

Nu blev det ingen artikel eftersom tidningen ansåg att det var mer av lokalt intresse, men reportern blev lite imponderad över hennes engagemang och initiativförmåga. Och det blev jag med.

Just idag kan jag säga att jag är otroligt glad över att vi har dubbdäck, för gatan är snötäckt med ett lager av is under. Not really funny....

Dan före...

Nu börjar sig friden lägga sig och självklart bryter då en förkylning från helvetet ut. Inte helt otippat. Å andra sidan, nu väntar nästan 10 dgrs ledighet så jag har ju tid att kurera mig.

Egentligen borde jag här lägga upp en vacker bild, något julliknande liksom, men das get nicht för jag har min dator på kontoret. Och där har jag mina bilder. Och jag orkar inte ladda upp nya så ni får hålla tillgodo med ett enkelt, men från hjärtat:

GOD JUL

Nu när ledigheten kommer hoppas jag att även hjärnan piggar på sig och att jag återkommer till min lite mer spirituella bloggstandard. Men vem vet, jag kanske har chanserat totalt och är inte bättre än så här. Hur som, den som lever får se. Jag har iaf levt upp till mitt löfte till mig själv - att inte sätta press på mig utan leva lite som det kommer. Jag är inte helt hemma, men en mycket lång bit på väg. Snart kommer jag även att känna mig hemma i det :-)

Smart Mellantroll!

Trollmor: Mellantrollet, har Du mascara på Dig?
Mellantrollet: Nej mamma, det ser bara ut så.
Trollmor: Gumman, kom igen. Jag vet hur mascara ser ut
Mellantrollet: Jag glömde, jo det har ajg
Trollmor: Du vet vad vi sagt, inget smink i skolan vännen.
Mellantrollet: Jag vet, jag glömde
Trollmor: Glömmer Du en gång till så tar jag sminket ifrån Dig
Mellantrollet: Det är okej mamma, för jag använder Ditt ändå

Julefrid, julestrid....

Nu har jag gjort mitt på julklappsfronten! Oh my sicken pärs, samma visa varje år. För jag är självklart ute sent och hamnar mitt i strömmen bland alla andra som har samma katastrofala planering som jag har.

Och så är vi där tillsammans, ett stort sammansvettsad gäng i något shoppingcenter utanför tullarna. Första minutrarna lyssnar man på julmusiken, ler överseende åt de små barnens skrik (inte mina egna barn alltså), tycker att glittret är lite vackert att titta på.

Men sen händer något... efter typ en 30 minuter börjar människors stress och hets påverka, ungarna som skriker vill man helst vända upp och ned på, julmusiken låter som värsta sirapen och allt glittrandet börjar bli epelepsiframkallande.

Då lägger jag in en växel till, vill bara bli klar så fort som möjligt. Vilket självklart resulterar i att det blir apdyrt istället! Fast bra saker som tur är, sådant som skulle blivit köpt förr eller senare ändå. Eller, ja kanske inte "Min fru-woododockan" till svågern. Eller de ekivoka kylskåpsmagneterna till brorsan. Men annars så, så jag är nöjd om än fattig.

Räknade efter och insåg att det är tjugo personer som det skall införskaffas julklappar till varje år. TJUGO! Det är ju hur många som helst. Jag försöker införa att vi vuxna inte skall köra julklappsracet sinsemellan men jag blir alltid nedröstad. Nästa år kommer jag föreslå att enkom handgjorda julklappar gills! Eller varianten Action Aid, Unicef osv. För hur roligt det än är att ge bort julklappar så känns det lite makabert att lägga de summorna för ett och samma tillfälle, när världen ser ut som den gör. Och nej, jag är inte ett dugg bättre själv. Jag lägger ett antal hundralappar på välgörenhetsjulklappar och köper mig en stunds sinnesfrid, that's it.

Utöver det så kan jag meddela att parkeringsgarage i juletid inte direkt är ett fridfullt ställe. Folk blir helt wacko , som idag när en tanta i genomskitig bil helt plötsligt börjar backa! Fattar inte att tutandet hon hörde var en signal som sa "STOPP FÖR I HELVETE" utan hon smackade självklart i vår bil. Och ansåg att felet var vårt som inte förstod att hon backade. Jo tack, vi förstod men bilarna bakom oss hängde inte med på det.

Nej, nu är dagens äventyr avklarade och jag kommer parkera min lekamen i soffan. Om jag lockar (läs lurar) maken med lite hanky panky kanske jag t o m får middagen serverad?

Supergnäll part 2:

Lugnet återställt! Storayster är en mindre långsint människa än jag. Hon ringde upp efter en kvart och nu är vi sams. Så tidigare inlägg var en parantes i mitt liv.

Supergnäll!

Fan vad trött jag blir! Jag hatar fånigt tjafs, men än mer hatar jag att börja dagen med det. Storyn är följande; far är kraftigt dement, bor på en ort några mil från oss i ett äldreboende. Vi syskon har ett rullande schema så en av oss är där minst en gång per vecka. Vilket är ungefär vad jag får ihop i mitt liv, att besöka pappa var tredje vecka. Det kan verka snålt, men så ser det ut.

Min syster lever ett helt annat liv, hon arbetar deltid, har en vuxen son och en make som reser ofta i tjänsten. Hon har avsevärt mer egentid en vad jag har. Och hon tycker att vi borde kunna vara där minst en gång i veckan var.

Visst, det vore säkert tacknämligt men nu ser mitt liv inte ut så. Jag jobbar 100%, ibland mer och jag har 2 barn som behöver hjälp med läxor osv. Jag är oftast hemma vid 5-6, sedan ska middag och läxor fixas, vips så är klockan 7-8. Och jag tillbringar gärna lite mystid med barnen. Att då dundra ned till pappa, med 30 minuters resa dit och 30 minuter hem känns inte som ett alternativ.

Helgen då? Jovisst, men oftast är det barnkalas, ngn aktivitet för ungarna och helgen är enda gången jag har möjlighet att ha helt egen tid för ex.vis glasning. Så ja, jag bortprioriterar pappa.

Nu imorse pratades vi vid, helt lugnt, när hon säger att vi borde träffa honom oftare för det är faktiskt inte så besvärligt. Varpå jag säger som det är, att nej besvärligt är det inte men det är svårt att få tiden att räcka till. Vilken hon tycker är bullshit. Varpå jag säger att hon inte kan utgå ifrån sitt liv och tro att mitt ser detsamma ut, jag lever ett annat liv med andra krav och åtaganden än vad hon har.

Då kommer hennes berömda kontring "ja, jag vet Du är alltid så jävla duktig. Så fort man ber Dig om något så är att så besvärligt och Du måste tala om hur duktig Du är. Så är det alltid och så har det alltid varit. Jag är så trött på att höra hur duktig Du är".

Finns absolut ingenting som går att tillägga, för vad jag än säger så är svaret "du är ju så jävla duktig". Hon vägrar att inse att om man har två barn på 9 och 10 så tar det mer tid än om man lever med en vuxen son. Hon vägrar inse att om man arbetar 100% så tar det mer tid än om man arbetar deltid.

Utan om det fungerar för henne ska det fungera för mig, allt annat är undanflykter. Samma sak om vi diskuterar ekonomi. Hon och hennes man sitter i en helt annan ekonomisk sits än vad vi gör och har möjlighet att unna sig saker, vilket är dem väl förunnat. Har hon sedan någon idé om att vi ska hitta på något och jag säger att vi inte har råd så är det samma visa, fast med andra ord. Då är jag snål.

Hela livet speglas ur hennes perspektiv och fungerar det för henne ska det fungera för mig. Och jag blir så jäkla trött! Jag gillar min syster och jag tycker att hon har ett bra liv, vilket är henne väl förunnat. Jag skulle gärna leva det livet, men nu kan jag inte det för livet ser olika ut för oss alla.

Om jag accepterar att det ser ut så för henne, kan hon inte bara gilla läget och acceptera att mitt liv ser ut på det här sättet? Och jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker inte heller att jag är "duktig" utan det ser bara olika ut. Kan det inte få vara så, utan massa jävla värderingar?

Nu händer det inte ofta som tur är, vi har hittat en bra nivå men när det händer så blir jag så jävla less. Och matt. Dagens telefonsamtal slutade med att jag lade på luren för det var helt lönlöst att prata vidare. Så onödigt, så jäkla tråkigt och så attans frustrerande.

Snurrigt värre...

Idag har stackars pappa inte haft det lätt inte. Jag tror vi är uppe i närmare 30 talet samtal sedan klockan 16.00. Han brukar fastna på olika teman, det mest frekventa har varit hans räddsla för att pengarna ska ta slut. Men det verkar ha lagt sig något nu och istället kör vi ett ny tema varje vecka.

Förra veckan var han insöad på att han skulle flytta hem igen. Till Eskilstuna som han lämnade för 65 år sedan.

Veckan dessförinnan var det min mamma tillika hans förrymda fru som inte kommit tillbaka från shoppingturen. Inte så konstigt, dels för att de skildes för snart 40 år sedan, men framförallt för att hon är död.

Och innan dess var det hans miljonkonto i Brasilien. Vilket han aldrig haft, fast det hade varit trevligt om det vore sant.

Denna veckan är det hans bilar. Som out of the blue har förökat sig och blivit 2. En grå och en svart, vilket är väldigt viktigt. Senast han hade bil så var den vit och det var för snart 30 år sedan. Hur som, han har parkerat dessa bilar någonstans och är attans orolig för att de ska bli bortforslade. Har köpt mig lite lugn för stunden, då jag lovat att åka ned i morgon och flytta dem.

Förhoppningsvis har vi ett ny tema då, för det vore lite körigt om jag måste upp till bevis.

Det som är lite fascinerande är ändå att han alltid har koll på mitt telefonnummer, både hem och till mobilen. Syster och bror glömmer han, men mitt telefonnummer sitter som etsat innanför ögonlocken. Det är förmodligen en avig sorts komplimang, att jag ger honom den trygghet han behöver. Men efter en kväll av intensivt ringande önskar jag nästan att han glömde det...

Julklappar till Trollmor

Jag gav mig själv en liten julklapp i förskott. Tyckte jag förtjänade det.

Nu kanske någon tror att det blev ett trevligt litet plagg, en spa treatment eller något roligt bling bling. Men icke sa Nicke, sån är inte Trollmor inte.

Istället blev det nya Zelda till Nintentdo DS. Och jag var uppe halva natten. Somnade med spelet under huvudkudden för annars är mina små rävar till döttrar där.

Det är mitt spel!!!

Vädret liksom...

En sak som jag inte förstår är varför ordet lagom inte finns i vädergudarnas vokabulär?

Här går man och suktar efter snö, för att få lite vinterkänsla. Vad händer då?

Jo då jävlar sopar de på med de senaste decenniets ackumulerade snöranson för forna Sovjetunionen och öser ut över oss på en kväll!

Balkongen såg ut som en igloo imorse så morgoncigaretten fick anstå eftersom mitt överlevnadsställ är storleken för liten för välvuxen trollmor.

När jag nu tittar ut genom fönstret är det som om sällskapet André skulle komma knatandes genom snöyran när som. Vinden blåser sidledes i halv storm och istapparna ser fullkomligen livsfarliga ut. Jag sitter dryga 100 meter från Sveriges största golfboll, men kan knappt ana konturerna av den.

Då inser jag... jag har blivit förflyttad till Narnia. Snödrottningens land. Shit också, snart blir jag väl förvandlad till en isskulptur. Å andra sidan, då lär jag inte frysa....

Kontrollfreak?

Idag tog jag ledigt i flera långa timmar och uppsökte ett av de nya köpcentra som omger vår huvudstad. Trodde jag skulle vara relativt ensam men ack vad jag bedrog mig, vi var fler som fått samma idé.

Hur som, jag for runt som ett skållat troll mellan butikerna och nu är väl 75% av inköpen avklarade. En hel del roliga spontanare blev det också, vilket förgyller tillvaron en del.

Måste dock fråga er kära läsare - är jag helt manisk som har ett excell ark med rutor och streck hitan & ditan för att kunna fullfölja julklappsinköpet effektivt? Så jag kan se vad x har fått av mig, av Lilltrollet, mellantrollet och förra året osv.

Är jag ensam om detta? Och om svaret är ja, är jag helt sjukligt kontrollgalen då?

För övrigt kan jag meddela att imorgon kommer jag vägra lämna huset då de hotar med minus 15 grader!!!!!!

Växlande vindar

Ojämn i humöret, jag? Nej då, inte alls. Däremot är jag otroligt känslig när jag har sömnbrist, vilket var bakgrunden till tidigare inlägg. Och förmodligen även bakgrunden till de små trollens humör. De är otroliga på att känna av vilken form jag är i och om den är vacklande blir de självklart oroliga, vilket speglar av sig på deras uppträdande.

Men nu så är lugnet återställt och Nannyn avbokad!

Jobbade som en gnu igår och sydde ihop ett jätteprojekt som jag fnulat med i nästan 4 månader. Och det stämde i slutändan! Det var faktiskt värt att köra på till halva natten för att få det klart, presentation måndag och sedan kan jag andas igen. Har även roddat ihop en del andra "strul"projekt och nu kvarstår enkom ett för detta året. Ska bli så skönt så skönt!

Det var en stor sten som släppte så nu börjar energin återkomma varför det är dags för julklapps shopping idag. En hel del redan avklarat i form av hemstickade halsdukar, mössor och sjalar samt ett & annat glasfat. Action Aid har bistått med både hönor, skolböcker och vinterjackor (i mitt tycke de absolut bästa julklapparna).

Har t o m gjort egna julkort i år igen. Tänkte först hoppa över, men så kom ett litet överskott av energi och vips var de klara. Julgodiset fixade vi helgen så det som återstår är skinkan som trollfar inte klarar sig utan. Några köttbullar lär jag rulla också, bara för att det är så gott & rogivande att göra tillsammans - jag och trollkidsen.

Tänk att det fixar sig, varje år. Som vanligt.

Kom just på en annan sak... Inte konstigt att de mörka molnen har skingrats... Idag är det mammas begravningsdag och det är samma visa varje år. Så fort den 16:e december lättat så lyfter humöret. Mysko, men skönt.

Nu kanske blogglusten återkommer också så att det blir slut på dessa mesiga intentsägande inlägg. Tack för att ni står ut med mig! Trots bristen på besvarande kommentarer och återbesök. Jag är en ego människa, bloggwise.

Nannyakuten nästa?

I helgen har det varit lite julaktiviteter på hemmafronten, julgodis har kokats, granen blivit klädd och pepparkakshus byggt. Allt tillsammans med de små trollen, som inte längre är så små. Och inte alltid så gulliga heller.

Även om jag älskar dem högt så kan de driva mig fullständigt till vansinne. Jag vet inte om det är något som är unikt för våra barn, men ibland känns det som om vår vardag består av 85% tjaffs tjejerna sinsemellan och 15% mys.

Kanske en viss överdrift, men jag börjar bli lite lätt intolerant mot de spydiga tonfallen, kaxiga uttrycken och elakheterna som de kan trycka till varandra med. Visst är de underbart mysiga mot varandra mellan varven, men det känns som om det är korta korta ögonblick.

I helgen ertappade jag stora tjejen med ett språkbruk som jag vanligtvis förknippar med tonåringar, kanske något naivt av mig. Något som vi definitivt inte accepterar, men ibland undrar jag hur man ska göra för att få det att förstå. Vi har en regel för Mellantrollet som innebär att konsekvensen för henne blir dataförbud under en period. Motsvarande konsekvens för Lilltrollet är kompisförbud, eftersom hon är totalt ointresserad av datorn.

Vi har två damer av helt olika karaktär, och självklart vet de exakt hur de skall reta varandra till vansinne. Egentligen borde jag "stänga av" och låta dem själva lösa konflikten, men det slutar oftast i totalt kaos.

Just nu känner jag mig som den mest opedagogiska mamman som går i ett par skor. Kanske dags att ringa "Nannyakuten"?

What a night.....

Här kommer ett totalt ostrukturerat försök att delge er min gårdags afton. Att säga att jag fick en chock var att ta i, men antingen har utelivet förändrats radikalt eller så har jag blivit rejält försoffad (=gammal).

Var bjuden på julmiddag med kunder, som har vänligheten att alltid bjuda in mig på deras evenemang. Förra året hade vi en kanonkväll på Wallmans salonger och självklart hade jag förhoppningen att gårdagen skulle bli samma lika.

Kosan styrdes till Globens Annex där julshow var på menyn, med EMD, Markoolio, Linda Benzing m.fl. vilket gjorde att förhoppningen på en underhållande afton var hög. In kliver vi i en jättehangar, där långborden står uppradade en masse och jag får lite lätt panikkänsla då jag har lite svårigheter för stora sammankomster. Vi har ett s k guldbord längst fram vid scenen och för att ta oss in till våra platser gäller det att inte överstiga size zero. För att mjölka ur så mycket som möjligt har man knöat in borden att Ryan Airs benutrymme framstod som rena lyxflighten.

Bordet bakom mig är fullt av lite lätt förfriskade herrar i övre medelåldern och de blev inte mindre förfriskade ju längre kvällen led. Au contraire, deras ljudnivå steg i samma takt som deras klass sjönk och det gick fort. Maten var i samma klass som en Finlandsfärja, upplägget relativt oaptitligt och den stackars serverings-personalen var inte direkt rutinerad vilket gjorde att det var lite irritation här och där. Men vi var glada och snälla ändå, vi hade ju showen att se fram emot.

Efter lite fåniga lekar av karaktären firmafest var det dags och det blev lite drag. Alla artisterna körde sina paradnummer kombinerat med en Michael Jackson hyllning samt ett julpotpurri. Helt okej även om jag för mitt liv inte kan förstå varför otroligt duktiga sångerskor måste vara halvnakna på scenen medan killarna är fullt påpklädda. Inte fasiken sjunger de bättre för det. Tvärsom är det lite förnedrande tycker jag när de dressar ned sig på det viset. Inte för att det är något fel på deras figurer, men nätstrumpor, high heels och små bodies för mer tanken till strippklubb än scenshow.

Med var även en amazonliknande varelse vid namn Kate Ryan, som har haft några franska mega hit. En otroligt stilig madame med en vältränad kropp som vi fick se i princip allt av. Dock hade jag svårt att koncentrera mig på sången för jag satt mest och var orolig för att hennes nyinköpta behag skulle ramla ut. Det var inte mycket till marginaler där inte. Fast gubbsen vid bordet bredvid var saliga, där de satt med saliven rinnandes ur mungiporna.

Sedan gjorde jag missen att försöka filma några sekvenser åt döttrarna då deras idoler EMD tog plats. Sjuttsingen, vi satt ju front line och hade artiserna dansandes på vårt bord så inte kunde jag missa den chansen. Men då vaknade gubbsen till liv och började yla om att "tanten jagar toyboys". Det förgyllde inte direkt kvällen för mig. När gamla fyllegubbar kallar en för tant då blir iaf jag lite ledsen.

Efter detta var det dags för Mr E-type att rocka igång och då brakade det loss så att jag blev mörkrädd. När närmare 2000 personer, varav majoriteten verkade vara rejält i gasen, börjar dansa hysterisk och vråla som tokar kändes det som en masspsykos var nära. Folk började klättra upp och dansa på borden, ett gäng tog sig upp på scenen och själv tryckte jag mig upp mot väggen. Garderad med handväskan i säkert tantgrepp framför magen. Som om det nu skulle hjälpt om det hade blivit upplopp, fast det kändes tryggt.

Turligen nog höll det inte på alltför länge och folk började lugna ned sig när pudelrocken ersattes av disco. Men då tyckte undertecknad att jag hade gjort mitt varpå jag gjorde en snabb sorti och sökte mig till hemmets trygghet.

Tack och lov är det ett år kvar till nästa gång... fast då är jag å andra sidan ännu ett år äldre.... Voine voine

Språkpolisen i farten

Jag är ganska rigid på att fostra mina barn till att ha ett bra språk. Visst, jag vet att den dagen kommer när det kommer att blandas upp med "typ, ba, va" och andra totalt intentsägande utfyllnadsord. Men än så länge är jag språkpolis, svordomar och uttryck som "cp, mongo mm" får automatiskt konsekvenser i form av dataförbud.

Kidsen är för sjuttsingen bara små barn och jag tycker det låter hemskt när jag hör somliga av deras kamraters vokabulär som består av 25% "riktiga" ord och 75% svordomar & slang.

När man väl kan grundläggande språkbruket, då tycker jag att det är helt okej att "piffa upp det" inom sina gränser.

Jag har aldrig någonsin använt uttryck som kramiz, jamas, natti natti. Jag får eksem i öronen av sådana uttryck och än värre när vuxna människor pratar så till varandra.

Om ni någonsin ser ett inlägg här som avslutas med "kramiz" har ni min fulla förståelse om ni svartlistar mig. Jag lovar!

Ännu mer strange...

Idag har det varit idealiskt astmaväder;
regn i luften, lågt i tryck och otroligt svårandat (mysko ord!)

Lägg sedan till att det förmodligen varit någon form av tävling i "vem som kan dra på sig mest parfym utan att hamna i fängelse för allmänfarlig vårdslöshet" och så alla dessa förbenade hyacinter som ska fram i juletid. Framförallt när man är ute och rantar runt på Östermalm får man sig en överdos, både av överparfymerade käringar (undrar om de tror att de blir snyggare?) och hyacinter, som inte ens är fina.

För att överhuvudtaget kunna andas någotsånär drägligt så var jag tvungen att knäppa upp min BH. Nemas problemas, svart linne med svart skjorta över toppat med en kofta. Inga små behag var till beskådande här inte.

Det var dock min BH som så sakteliga kröp upp och lade sig som ett två små minigrisar (svarta) i decolltaget. Vilket jag såklart inte märkte, även om jag tyckte det var mysko att ingen såg mig i ögonen. Tack för den! Skönt att det är 2 veckor till nästa besök, då har dels min rodnad hunnit lägga sig och förhoppningsvis även deras minnebild av min bh.

Och till dess kommer jag även införskaffa ett transportabelt syretält!

Strange, very strange....

Jag förstår inte hur mina jeans tänker!

Att envisas med att tro att jag är size zero är ett litet helsicke.

Denna dag får genomlidas utan djupa andetag.

Gäller att inte stressa.

Andas, lugnt och stilla.

Storebror ser Dig!

Ibland blir jag lite orolig. Vet inte om ni lagt märke till att det finns lite annonser här & där på bloggen. Inte för att det direkt genererar några större summor men ett litet bidrag blir det ändock till Rädda Barnen.

Hur som, nu kom jag off track. Det som gör mig orolig är att det verkar som om majoriteten av annonserna handlar om olika alternativ till att uppnå själslig hälsa och välgång. Det är psykoterapi hit, healing dit och annat mambo jambo (som jag iofs till viss det tror på).

Och då undrar jag, sitter det någon liten nisse & har till uppgift att surfa igenom alla bloggar för att hitta den röda tråden? För att därefter se till att rätt typ av annons hamnar på bloggen. Och om så är fallet så undrar jag om det röda tråden i min blogg är "psykisk obalans"?

Kanske dags att lägga om kurs. Å andra sidan, vilken typ av annonser får jag om jag kastar mig in i historien om lamétoppen & nätstrumpor i kombo med lapdance? Då hamnar jag förmodligen i någon form av karantän, till dess censuren gjort sitt och bloggen är tvättad med såpa.

Voine voine sicka beslut man lever med i dagens övervakningssamhälle. Mr Orwell, det blev värre än Du trodde!

Hej och hå...

Jag känner att mina batterier börjar gå mot upphällning. Förra helgen var det julmarknad hela långa helgen och dessförinnan planering & fix inför det, utöver vanliga arbetet. Den här veckan har jobbmässigt varit otroligt intensiv, alla vill ha allt klart inför julen. Och då får jag jobba som en liten gnu.

Höften har inte läkt ihop än och jag befarar en liten backlash, för värken har kommit tillbaka och det påverkar inte direkt humöret till det bättre.

Och så har min fars demens slagit nya rekord den här veckan. Ikväll tror jag att jag fått 4-5 stycken utskällningar för att jag inte fostrat min lillebror rätt, eftersom han gått hemifrån och tagit med sig pappas nyckel. Och pappa som skall på fest! I min fars värld är min bror 12-13 år gammal och inget jag säger kan få ordning på det. Hur mycket jag än vet att det inte är min pappas medvetna avsikt så tär det lik förbenat på humöret och jag fasar varje gång telefonen ringer.

Shit sicken gnällspik jag är, men jag säger som jag brukar - det är mörkast före gryningen. Snart är jag go och glad kexchoklad igen.

Imorgon är det julmarknad igen! Håll tummarna. Är jag pigg och glad imorgon kväll kanske jag berättar om en intensivstudie i lapdance.... som innefattar silverlamétröja och hipsters shorts! Det ni....

Ett litet rött paket...

I helgen fick vi besök av en lite lätt överförfriskad herrre. Med sig i handen hade han en stor väska, som förmodligen innehöll alla hans världsliga ägodelar.

Det syntes på honom att den tid han tillbringade under tak förmodligen var ytterst ringa. Han såg ut att ha levt ett inte alltför enkelt liv, fårorna i hans ansikte vittnade om sorg. Men ändå utstrålade han en glädje, inte enkom ett resultat av hans tillstånd.

Han ville inte gå ut, utan stannade så länge han kunde i värmen och ljuset. Tittade på våra alster och beundrade dem. Fastnade så småningom för ett par örhängen, i en djupt blå färg som en sommarhimmel sent på kvällen när solen gått och lagt sig efter en varm dag.

Dessa köpte han, med rabatterat pris då hans mödosamt ihopskrapade slantar inte räckte hela vägen. De slogs in i ett vackert paket och lycklig gick han därifrån.

Vi stod kvar, med en behaglig värme inombords, glada att vi kunnat göra en medmänniska lycklig. För han skulle till sin dotter som han inte träffat på många år, av förståeliga skäl. Och med sig i handen hade han ett litet fint paket som innehöll hans present till henne.

Ett paket av kärlek. Från en far som äntligen hittat tillbaka till sin dotter.

Jag hoppas hon förstod hur mycket kärlek som låg i paketet.

Slagen hjälte

Så där ja, då var första vernissagen i den egna lokalen avklarad. Och jag är mör som få, att stå på benen hela dagen var lite mer än vad min ännu ej helt läkta höft mäktade med. Men nu är det klart för denna helgen och jag får en hel vecka av vila (om man nu bortser från mitt vanliga jobb) innan det är dags igen.

Hur gick det då kan man undra? På det stora hela var det lyckat, men visst fanns det lite smolk i bägaren.

Det som var lite trist var att det kom förhållandevis lite folk, det alltid roligare när det är full snurr. Iofs förståeligt då det är massor med julmarknader som drar igång denna helgen. Och aptrist väder. Lägger man sedan till det faktum att vi ligger lite off och att vi är helt nya på den här adressen & i egen regi s är det inte så konstigt.

Det som var positivt var många saker; lokalen fungerade kanon och våra alster kom verkligen till sin rätt, det blev jättefint. De människor som kom var seriöst intresserade och 90% av dem köpte något. Roligast av allt var att vi sålde en del stora fat, vilket vi normalt inte gör på en julmarknad eftersom det är ganska dyrbara historier.

Och allra bäst - vi sålde till en konstsamlare som skulle ha fatet i sin konstsamling! Det värmde gott i hjärtat och självförtroendet fick sig en stor boost!

Nästa helg är sista helgen för i år, förhoppningsvis dyker det upp mer folk. Om vi har tur kommer det en del inköpare... från ett stort och mycket exklusivt varuhus... Vi väntar med spänning!

Sedan fick jag i min andra verksamhet en ny stor kund också, vilket iofs är väldigt kul. Hur det gick till är en helt annan historia, men väldigt kort kan jag säga att människan ifråga fick en känsla av trygghetseufori när han stötte på mig. Obs, inte STÖTTE på mig utan stötte PÅ mig, bara så at det inte blir några missuppfattningar. Jag är ju en mogen och seriös kvinna. Och väldigt gift sådan.

Och jag som alltid säger att jag egentligen inte tar fler kunder... Ja ja, det löser sig alltid på ena eller andra sättet.

Nu ska jag crasha i soffan i väntan på Both & Brennan, mitt absoluta favoritpar!

ps: Om ni inte vet vad ni ska göra nästa helg och ni befinner er på Söder - don't be a stranger! Förutom vårt glas finns det hur underbara julbuketter som helst, läcker mosaik och små, söta grandekorationer.

Houston... we are ready for take off...

Eller så klara vi nu kan bli. Första vernissagen i den egna lokalen. Och vi slet som djur igår för att få allt klart.

Och självklart kunde jag inte somna sedan när jag kom hem för miljoners tankar rasslade runt i huvudet;

- tänk om ingen kommer
- tänk om för många kommer
- tänk om vi inte säljer något
- tänk om människor tycker det är fult
- tänk om glöggen tar slut
- tänk om ... tänk om... osv

Visst har jag gjort det här förut, men det är ändå inte samma lika. För det är första gången som vi står på helt egna ben. Och jag har fjärilar i magen.

Häromkvällen försökte jag skapa lite och då blir det aldrig bra. Så jag ägnade istället kvällen åt att sitta & titta på kollegans alster. Och hata dem. För att de var så jäkla fina och mina såg ut som kattskit. Totalt omoget och barnsligt, men förmodligen helt naturligt. Jag skyller det på att vara en del i skapandeprocessen :-)

Rapport lär välj följa under helgen, eller efter. I övrigt har jag fortfarande inte listat ut vad jag ska bli när jag blir stor. Börjar kanske bli dags snart... Konstnär & boheme eller ekonom & pedant? Motsägelsefullt? Asch då, bara lite.....

Skriet från storstan...

Stod i godan ro och imundigade min last, ute på gatan. Vad händer då?

En stor, fet råtta springer rakt över mina fötter!!!!

Kan väl säga att jag skrev. Högt!

Så hörde ni i Stockholm ett avgrundsvrål för någon minut sedan så var det jag.
Nu måste hem och sanera mig. Kasta stövlarna.

Fy fy fan vad äckligt!

Sorgligt, men vackert...

Igår hade jag och Mellantrollet mamma-dotter mys, medan Trollfar och Lilltrollet var ute på galej. På Mellantrollets begäran hyrde vi "I taket lyser stjärnorna", en film hon tjatat om efter att ha läst boken i skolan. Kanske hon var lite ung för filmen, men det är en mogen tänkande dam så jag tror nog att det var en bra film för henne.

Och hur underbar var då inte filmen? Att se tillsammans med sitt "soon to be" tonåring. Den skildrade de känslor och svårigheter man som tonåring stöter på, hur lätt det är att göra sin sorg bakom ett hårt skal för att ilskan är lättare att hantera än tårarna.

I mitt tycke var detta den ultimata tonårsfilmen jag sett. Och jag grät floder från halva filmen och framåt. Den gjorde ont, den var sorgsen men också förbannat vacker!

En film jag önskar att alla barn fick se på Livskunskapen i skolan, självklart med efterföljande diskussioner.

När Trollfar och Lilltrollet kom hem satt det en rödgråten, snörvlandes mamma i soffan. Med ett mjukt, ömsint Mellantroll i famnen. Det var en skön kväll, med mycket närhet.

Kloka Mellantrollet sammanfattade filmens handling precis på spiken;"

Det handlar om tonåringar, om hur mycket lättare det är att vara arg än ledsen. För om man är arg så kan ingen göra en illa, tror man iaf. Fast det är fel. För det gör ont, inte lika snabbt kanske men mycket mycket längre. Så det är bättre att gråta direkt istället"

EGO Pepping!

Jag är jävligt snygg!

Iaf i mörker. Och på långt håll.

Så, nu känns det mycket bättre

Lakoniskt mellantroll

Mellantrollet: Vet Du mamma, jag blev inte så rädd när Du ramlade nedför muren
Trollmor: Blev Du inte, vilken tur. Men jag skrek ju som en tok, att Du inte blev rädd då?
Mellantrollet: Mamma, jag är smartare än så! Om Du skrek så levde Du ju, hade varit värre om Du varit tyst!

Surprise!

Kommer hem efter denna gråa dag, grå i själen och grå i sinnet. Vad möts jag då av?

Lilltrollet och hennes killkompis X har dukat bordet, med hjärtan och choklad. Fixat iordning en fruktsallad med chokladsås, hällt upp vin i vackra glas. Ställt fram kandelabern och bröllopsfoto på mig & maken. Hur vackert som helst!

Behöver jag säga att jag fick en tår i ögat?


ps: Sedan är inte fruktsallad, matlagningsvin och chokladsås världens bästa kombo, men tanken var god

Måndag, måndag....

Vaknar och det är grått. Och regnigt. Och aptrött Trollfamilj, framförallt Trollmor & Mellantrollet. Vi är nattugglorna i familjen medan Trollfar och Lilltrollet är morgonpigga som få.

Blir inbjuden till en hel del roliga evenemang, vilket förmodligen skulle pigga upp livsandarna en hel del. Musikevenemang här, VIP utförsäljningar där m.m. Men allt jag vill är att sitta i min sköna fåtölj, med fötterna på pallen och sticka halsdukar i kubik & kvadrat. Kanske måste sälja några på helgens julmarknad, för gränsen för hur många halsdukar man behöver måste väl gå vid 6 st / person eller?

Jag undrar om jag inte egentligen är en form av mutation mellan brunbjörn och människa, för så här års vill jag stanna hemma. Vara i min lilla grotta, med familjen omkring mig. Sova, softa och inte göra många knop. Samtidigt blir jag galen när jag är hemma, för jag vill gärna ha det "fixat" omkring mig. Jag får spunk när byrålådorna står halvöppna, pappershögarna travas och hallen ser ut som en tromb nyss dragit igenom.

Maken och jag har ett projekt. Som vi startade när vi flyttade in för över 5 år sedan. Att bygga om vår relativt stora, men ack så ickefunktionella klädkammare. Vis av tidigare erfarenheter föreslog jag maken att vi skulle ta dit en hantverkare för att fixa det, men maken svarar "icke då" för det löser han.

Vår ansvarsfördelning i detta är att jag önskar & tycker samt att han gör. Jag önskar som fan, men han har ännu inte gjort. Jag har testat smicker, bön, tjat, skäll, gnäll och allt annat jag kan komma på. Men vi har inte kommit en endaste skruv närmare vår funktionella klädkammare. Om jag rivet ut allt och lägger på makens sida av sängen kanske det blir fart eller vad tror ni?


ps: käre make, jag vet att Du läser här - detta är en ny bearbetningsmetod i projekt "klädkammare". Funkar det?

Vad hände här då?

Hade huvudet fullt av tankar och bubblande idéer, först skulle jag "bara" och så har det gått 10 dagar! Mysko, inte konstigt att jag känner mig gammal när tiden går undan så här.... Det blev en lite längre, helt oplanerad time out. Inte för att jag var så aktiv IRL istället, så vad jag gjorde? Inken tinken aning, men fort gick det tydligen.

Något som hänt då? Njae, inte mycket inte. Jobb, stora avslut på vissa projekt och uppstart på andra. Och så har jag varit duktig! Har äntligen sagt upp 2 kunder som jag inte synkad med och där jag känt mig utnyttjad. Den ena kunden använder mig som syndabock för sin ledning, när något inte stämmer eller gått snett så har jag gjort fel - trots att problemet varit att jag inte fått något material what so ever. Jag får tjata och be, sedan hör människan av sig och ber om rapporter dagen efter. Trots att jag inte fått mterialet! Pucko, men nu som sagt är det tack och goodbye!

Den andra kunden har i över ett års tid sagt att "just nu har jag short om cash, men bara...." och så händer samma sak over och over again. Inte en spänn har jag fått, däremot har människan plockat ut dubbla löner. Och hör bara av sig när det är vissa typer av jobb som absolut måste göras (typ Skatteverket). Men nu räcker det, tack och godnatt liksom.

Höstmörkret börjar lägga sig över mig, mentalt och fysiskt. Jag har lite svårt för det mörka, när dagarna blir kortare och nätterna mörkare. Och när tiden verkar bli allt kortare till att som jag vill hinna med. Inser att det är 5 veckor kvar till jul... Huvva! Personligen bryr jag mig inte så mycket om den, men de små trollen gillar traditionerna och jag gillar att vara delaktigt i deras glädje. Så det är bara att gilla läget, prioritera och få tiden att räcka till - vilket den oftast gör så länge man inte stressar upp sig. Och jag försöker låta bli.

Sen vet jag ju att bara den 28 november har passerat så lättar livet lite. Mysko att kroppens minnen fortfarande är så starka efter 11 år (dagen då min mor tog livet av sig), men så är det och det är bara att gilla läget.

Sorry för tystnaden, ska försöka låta bli att bara gå upp i rök så där - men jag kan inte lova .....

Sicka små svin...

Jag har jobbat som konsult i ganska många år vid det här laget, och tidigare satt jag i en position där jag hade mycket att göra med ledningsgrupper i både stora och små bolag. Fått en ganska bra bild över hur det går till i en s k affärsvärlden tycker jag. Och en sak är jag helt övertygad om!

Moralen och etiken hos de mindre bolagen är avservärt större än hos många av de stora, som verkar fått totalt hybris!

För att ta några exempel:

- En av de största aktörerna inom mobiltelefoner köpte en tjänst av en kund. Allt är uppfyllt enligt beställningen MEN den stora aktören ändrar sig och vill ändra på tjänsten efter det att den levererats. Eller rättare sagt de vill ha en helt ny produkt. Utan att betala något mer. Och för att få sin vilja igenom betalar de inte den första fakturan heller som var med många nollor bakom. Vad gör då ett litet bolag, går till indrivning? Nej det går inte, för då tappar de kunden som de byggt upp en stor del av sin verksamhet kring. De levererade en helt ny produkt. Till ett minimalt pris. Och fick alltså jobba gratis. Snyggt? Inte alls!

- En av de största leverantören inom datatekniska prylar har som kutym att hålla inne med eventuella kreditfakturor och/eller felbetalningar "som säkerhet för framtida order". Trots att det alltså är deras kunders pengar. För inte så länge sedan gjordes en felbetalning till dem, det hamnade en nolla för mycket i slutet. När de får påpekandet så har de självklart märkt "problemet", men någon automatisk återbetalning sker inte. I första hand kvittar man mot inneliggande fakturor trots att de ännu ej förfallit (förskottsbetalning m a o), i andra hand håller man inne pengar för liggande order (än mer förskottsbetalning) och resterande kan de eventuellt betala tillbaka om man ansöker om det. Och om deras ekonomichef attesterar. Snacka om att tjäna räntepengar, när fakturorna betalas en 20-30 dgr för tidigt. Och när de ligger kvar på överskottet i väntan på att man ska be dem dra åt helvete.


Men även här är problematiken samma som i exempel 1; kunden har större behov av leverantören än vad leverantören har av kunden och då utnyttjar man det.

Inte undra på att båda bolagen har fina siffror i sina bokslut. Det vore lite roligt om man var tvungen att blanda in etik och moral i dessa också, då skulle det nog fan lysa rött!

Sicka svin det finns, så och på två ben!

Gulp....

Jag har för närvarande noll koll på det mesta. Har hur mycket som helst att göra, en drös med deadlines att hålla. Och hur mycket utgifter som helst som står inför dörren.

Men vet ni vad? Jag är inte ett dugg stressad... Utan är helt lugn i att det fixar sig, one way or another. Precis som det alltid gör.

Jag kanske slog i huvudet iaf när jag försökte flyga från den franska muren. Eller så är det de smärtstillande tabletterna som håller mig lugn och fin. Hur som, det är bara att "go with the flow" och njuta av tillvaron. Så då gör jag det.

Btw, mitt nya artistnamn är numera the Wall.

When tomorrow comes...

Jag har en dotter. Eller rättare sagt, jag har 2 döttrar. Dock är det bara en av dem som:

- byter kläder 3-4 ggr per dag
- duschar 2-3 ggr per dag
- förbrukar schampo i nivå med Botswanas BNP
- använder kilovis med frisyrgelé


Och hon är 10 år! Vart skall detta sluta??????

On the road again...

Jag vet inte om jag är en särdeles snäll människa, men jag har iaf särdeles snälla kamrater och jag hoppas att jag gjort mig förtjänt av det!

Idag har jag haft en privatchaufför hela dagen, som kört mig runt i Stockholm för att uträtta alla de tretusensjuhundratolv stora och små saker jag har varit tvungen att fixa. Och det var otroligt skönt att ha med sig en vänlig själ som höll upp dörrar, bar handväska, släpade påsar m.m.

Jag tror jag skulle kunna vänja mig vid sånt, lite sådär Paris Hilton stylish liksom. Att konstant ha någon om gick några steg bakom och redde ut sånt som jag strulat till, plockar upp sånt som jag tappar, bär det jag shoppar osv.

Nu är det lite sent påtänkt, men i mitt nästa liv funderar jag skarpt på att bli ekonomiskt oberoende. Då ska jag ägna mig åt att filosofera lite, kreera en del och göra goda gärningar. Fasiken, jag kanske ska slå till direkt och bli en modern variant av Jesus. Vad tror ni om det? Eller är det hybrisvarning igen? Shit, jag måste sluta med smärtstillande innan jag blir helt mångalen....

Sakta men säkert...

Fy fasiken vad jag är dålig på att vara dålig! Jag försöker låta bli att stressa upp mig, för jag har apmycket jobb att göra. Dock är jag inte i skick att fixa det, med bultande höft och huvudet luddigt av värktabletter. Men jag gör mitt bästa, har varit hemma hela veckan so far och blir hemma resten också. Men det går framåt, med kryckor.

Tur att det inte är bikinisäsong för då skulle jag skrämma slag på halva stranden!

Så, nu får det vara bra med ynkande över min höft.

Idag har jag varit och tagit influensasprutan, tänkte jag skulle undvika svininfluensan. Från början var jag helt anti, men eftersom jag anses tillhöra riskgruppen så vek jag ned mig för expertisen.

Ett litet stick och så var det klart.

Annars då? Inte mycket att rapportera så här från mitt horisontal läge om ni inte vill höra mina recensioner om vad det finns att glo på på tv på dagarna. Fast vi skiter i det tror jag, för det är inte mycket som gör en gladare till sinnet. Utom "En plats i solen", som handlar om människor som söker ny bostad utomlands.

Jag är en sucker för alla program som har med hus och lägenheter att göra. Innerst inne när jag en dröm om att någon gång flytta utanför landets gränser, till värmen. Men det lär förbli en dröm, för samtidigt är jag bekväm och ganska så nöjd med det sociala skyddsnät vi har här hemma.

Håller på att planera in ett öppet hus i våra nya lokaler, så om ni har vägarna förbi sista helgen i november alt första i december så är ni välkomna. Hojta till så mailar jag inbjudan!

Home sweet home...

Lyckades ta mig hem igår, om än proppad full med roliga tabletter som gjorde att jag såg världen som i en dimma. Suverän service från flygbolagen som mötte upp med rullstol vid ankomsten till Nice flygplats, vid mellanlandningen och även på Arlanda.

Stora fördelen, förutom att jag slapp belasta min ömma höft, var att det blev gräddfil av hela konkarongen - förtur vid incheckningen, förtur vid gaten och förtur vid ombordstigning. Kände mig som en riktigt VIP. Stora nackdelen var förstås att det inte blev någon som helst shopping, fast det kanske var en fördel? Det blev inte så dyrt iaf.

För att få lite ordning på praktikaliteter såsom kryckor, sjukintyg för försäkringen och medikamenter så uppsöktes akuten idag. Läkaren litade fullt ut på de franska röntgenbilderna, konstaterade helt sonika att det var "ett sjukt stort jäkla hematom" som mätte dryga 30 x 40 cm (inser just hur stor höft jag måste ha....) samt att jag måste ta det lugnt i åtminstone ett par veckor till att börja med. Hallå! Ett par veckor? Jag är egenföretagare, jag har varken tid eller råd. Men å andra sidan, hur i hela friden skall jag kunna köra bil eller sitta ute hos kunderna? Inken tinken aning.......

Ingen idé att oroa sig idag, jag måste iaf ta det lugnt imorgon och så får vi se hur jag mår sedan. Jag kan ju ha tur....

Och därmed hoppas jag att detta blir det sista om min höft, ni skall snart slippa höra mig tjata om krämpor och andra tråkigheter.

Close call....

Insåg idag att jag inte skulle klara mig helt utan värktabletter och läkarintyg, så det blev ännu ett besök hos den lokale doktorn (som pratar engelska, franska, svenska, danska, tyska och några språk till). Ännu ett eftersom jag var där i början med mina söndervärkta tummar, för vilka proverna inte var helt uppmuntrande. Något "fibitjohopp" prov hade alldeles för högt värde och så även sänkan, varför farbror doktorn beordrade utredning hos reumatolog. Men det är en annan historia.

Hur som, kommer till doktorn och tar mig ytterst ograciöst upp på britsen. Han skalar av mig joggingbyxorna och suckar djupt. Säger till mig att han är tämligen övertygad om att höften är bruten, med tanke på hur den ser ut till färg-form-svullnad samt hur den uppför sig när han försöker röra den.

Själv gråter jag strida strömmar, av värken men också av oro. För att ha en bruten höft i Frankrike innebär franskt sjukhus följt av ambulansflyg för att sedan förmodligen avslutas med en operation hemma i konungariket Sverige.

Så det blir akutröntgen och jag försöker hålla modet uppe, för jag har två oroliga små troll med mig.

Och vet ni vad? Det var I N T E brutet!!! Så hela skräckscenariot upplöstes. Visserligen gör det ont som fan och jag kan fortfarande inte gå, men vad tusan då - nu blir det bara bättre! (även om farbror doktorn trodde det kunde ta en 3-4 veckor).

Min lärdom denna vecka är:

1. Scholls tofflor är bra
2. Murar är bra
3. Nygjorda murar är också bra

Dock är kombinationen inte alls bra, snarare livsfarlig. Nästa gång någon vill ha min hjälp kommer jag iföra mig dykardräkt, störtkruka och kraftiga gummistövlar med dubbar på! Och självklart skyddsglasögon.

Nu ska jag övergå till att dirigera runt stackars trollfar som får ta hand om matlagning, packning, städning och hela bidevitten. Snacka om att mitt kontrollbehov får stå på hold.... tur att jag är drogad för annars hade jag väl suttit i taket istället för att chilla i soffan.

Problems....

Har haft en helvetisk natt med en höft som gör ont så in i helvete. Jag ser inte klok ut när jag försöker ta mig fram, enda sättet att gå med kraftig slagsida åt vänster så att jag minimerar belastningen samt att jag måste släpa höger ben efter mig.

Har beställt rullstol att möta mig vid flygplatsen och även vid transfern i Österrike, däremot undrar jag hur i helvete jag ska komma in och ur bilen? Lär få köra max dos med värktabletter. Just nu lutar det åt en spricka i höften och det gör man ändå inget åt mer än att låta skiten värka ut. Hoppas det går fort.....

Kan väl säga som så att morgondagen bekymrar mig rejält. Men hem ska jag om jag så får böla hela vägen från start till landning. M a o kommer jag köra naturelle imorgon, min uppenbarelse skrämmer folk nog som det är nu utan att jag förhöjer det med svarta ränder i ansiktet.

Shit vad jag är trött på mig själv och min klantighet! Idag skulle vi avsluta semestern med ett besök i Cannes, först stranden och sedan lite shopping för att avrunda dagen med tivoli i Antibes och middag på restaurang. Av detta blir det intet, för jag kommer att ligga i soffan och försöka låta bli att skrika!

Same same....

Näst sista dagen och solen skiner fortfarande. Igår hade vi trevlig middag med vänner och jag assisterade så gott jag kunde. Står och hackar lök på en riktigt häftigt tung skärbräda, i marmor. Kadunk säger det så sliter sig skärbrädan, skuttar iväg i full fart och landar på högkant på min fot. Och jag skrek högt kan man säga. Så högt att hanterverkaren (som är en f d polis) och som håller på att bygga en mur i trädgården, kommer galoperande i förhoppning att få spela hjälte. Han blev nästan lite besviken när han insåg att inget sjukhusbesök behövdes. Visst gjorde det ont och blått blev det, men ingen blodutgjutelse och inget brutet.

Idag behöver syster lite hjälp att måtta borta vid den halvbyggda muren. Och jag assisterar igen. Frågar om muren håller att stå på, vilket syster alldeles nyss gjort så jag kliver upp. Och under några svindlande sekunder känner jag hur det rämnar och jag är på väg handlöst mot ett stenröse, med sylvassa stenar som väntar på att bli uppmurade.

Av någon mirakulös anledning lyckas jag vända mig i luften och få upp händerna över huvudet, så att jag landar på sidan men lyckas framförallt hålla huvudet skyddat.

Mina tjut skrämmer slag på både syster, make och trollbarn som alla kommer rusande i högsta hugg. Efter mycket möda och med många tårar lyckas vi baxa in mig i huset. Tur i oturen att jag lander som jag gjort för hade jag inte lyckats skydda huvudet hade det varit ett tragiskt slut på historien.

Nu ligger jag här, blå på armar och ben med skarpsår både här och där samt en höft som jag inte kan röra. Lite neddrogad av värktabletter och inser att sista dagens shopping får anstå.

Muraren då? Jo, han kom strax efter och frågar min syster med ett lite lätt förvånat tonfall om jag brukar göra illa mig varje dag. Han vet inte hälften än... men jag tänkte sluta med sånt nu, för fan vad ont det gjorde....
0ch gör. Att sitta på planet hem lär bli en utmaning.

Ack så tråkigt... eller inte...

Inte för att jag vill sukta någon, men ni kanske vill veta hur jag fördriver en vecka i Provence?

Igår badade jag i havet. Lite svalt var det med sina 22 grader, men fullt badbart. Åt lunch med ett glas rosé sittandes på en strandservering med utsikt över det vackra blå vattnet.

Middag i en underbar liten bergsbyfrån 1100 talet med en helt suverän restaurang.

Idag slappar jag nog mest. Vid poolen. Med ett glas rosé och en god bok.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här. Iaf ibland. Någon som vill byta?

L'amour....

Står i köket och pysslar lite. Njuter av den underbara utsikten över bergen i fjärran, bakom vilka solen sakta stiger upp. Altandörren öppen och den ljumma morgonvinden fläktar skönt.

Hör hur svågern kommer in, han andas tungt som ett astmatiskt vildsvin. Han jobbar alldeles för mycket och det har satt sig på andningen.

Jag fortsätter med mina bestyr när jag helt plötsligt känner en hand upptryckt i rumpan. Hårt och inte alls kärleksfullt. Jag blir bestört, förbannad och inte så lite överraskad.

Vänder mig om för att fråga vad i helvete han håller på mig.

Och möts av en stor, kolsvart och alldeles överlycklig hund..........

Inte dumt inte..

Självklart blev det precis som jag trott, en inte helt angenäm flygresa. Börjar mindre bra när vi självklart blir seatade vid nödutgången! Lilltrollets trauma (när hon fick kliva av flyget pga en galen opedagogisk steward) vaknar till liv och ett trauma är på g men trollmor pekar med hela handen, coolar ned henne och byter platser så att vi kom iväg allihop denna gången. Sitter bredvid en bastant rysk dam som har imundigat stark parfym på alla sätt som är möjliga. Och bakom mig sitter 3 små barn som ägnar hela resan åt att tävla i vem som kan fälla upp bordet flest gånger. Och hårdast! Och eftersom vi flög snikvarianten var det helt proviantlöst... det stod visserligen att en lättare brunch skulle serveras, men fan vet om jag kategoriserar den otroligt söta sockerkakan som brunch!

Aphungriga kom vi fram till huset mitt i mörka sena natten och vi kom till paradiset. Sköna nybäddade sängar och ett bord dukat med nattmackor. Och imorse vaknade vi till strålande sol och en vidunderlig utsikt över en gammal, vacker provenncalsk by.

En stilla tur på marknaden där jag kostade på mig en ny handväska i svart lack och traschy plånbok i skinande guld. Allt till det facila priset av 350 kronor. Sedan en tur till den lokala matvaruaffären och inköp av franska ostar, salami och mycket fräscha grönsaker.

Sedan slocknade trollmor vid poolen, iförd bikini och vaknade några timmar senare med en lite lätt solbränna. Inse att 24 grader och sol gör underverk för både kropp & själ. Nu har vi ätit en god middag framtrollad på barbequen och avnjutit fransk rött vin.

Livet är gott!

Sluttampen...

Måste bekänna att jag pallade inte att knöa i mig Ploppen tills jag spydde, jag slutade när munnen klistrade igen av allt socker. Min sockernivå har förmodligen någon all time high just nu, men attans vad fort det gick att packa! Vad jag har med mig är dock en annan femma...

Jag tillhör den där sorten som hatar att resa bort! Inte för att jag inte gillar nya miljöer och andra länder, det gör jag. Men jag gillar inte att flyga, det är trångt och så finns det alltid ett gäng tanter som dränkt sig i parfym så att en stackars astmatiker som jag får sitta och pipandas i flera timmar. Fast den biten kan jag klara, jag andas genom en näsduk och har astmasprejen i högra näven. Konstant, som värsta Pulmicort junkien.

Det jag har svårare att klara av är packningen... Fy i hela helvetet vad jag hatar att packa! Mina första barndomsminnen är av min mor, som packar. Och som får smärre neuroser av det. Och pimplar vin. Och packar lite till. Och så slutar det alltid med övervikt och en hel drös med resväskor med kläder som ingen kommer att använda.

Jag är precis tvärs om, jag vill ha med mig så lite som möjligt. Helst en liten weekend bag, men det är liksom ogörligt när man är 2 vuxna och 2 barn. Och där barnen är flickor. Modemedvetna sådana. Och mamman har kontrollbehov och måste packa för regn/sol/snöstorm/orkan/tyfon/istid/ökenhetta osv. Vilket gör att vi som vanligt slutar med 2 resväskor. Och jag har ångest. För att jag packat för mycket. För att jag glömt något. För att jag har fel skor med mig. För att jag har fel handväska med mig. osv osv osv

Det sjuka är att jag har förmodligen rest utomlands, både privat och med jobbet, mer än 50 talet gånger. Till både storstäder, hetta, semesterorter you name it. Och varje gång har jag haft kläder på mig. Aldrig har jag blivit kastad i finkaburen för förargelseväckande beteende. Och aldrig har det bildats folksamlingar som stått och häcklat mig. Så vad i hela fridens namn krånglar jag till det för? Förmodligen skulle Freud ha en eller annan bra teori om detta, men jag får nöja mig med att konstatera att så är fallet. Punkt!

En annan liten lustig parantes i sammanhanget är jag förr i världen seglade varje sommar, i flera veckor i sträck. Och varje seglats klarade jag med en liten trunk som inrymde allt jag behövde, för både en kväll på krogen som en hel dag vid pinn. Och jag åkte skidor som en liten gnu, också det flera veckor per år. Den enda packning jag då hade med mig var skidfodralet & pjäxbagen, samt en rygga. Och även där klarade jag mig galant såväl i pisten som på afterskien.

Mysko mysko, men nu är det som det är. Och nu är jag packad!

Vive la France, here we come....

Bara en fråga...

Hur många Plopp tror ni man kan äta innan man spyr?

Gott & blandat

Idag har varit en alldeles vanlig dag, om än lite lätt hysterisk. Inte för att jag har haft så förbålt mycket att göra utan snarare för att min far gick i totalt baklås. Han satt och ringde mig helt maniskt, efter 34 samtal slutade jag faktiskt att svara.

Och så har svininfluensan ankommit Mellantrollets skola! Jag håller tummar och tår för att vi ska klara oss iom att vi ska på semester på fredag. Till Rivieran, som idag hade 20 grader och sol! Inte helt fel, så fasiken om vi ska bli sjuka nu. Nästan så att jag funderar på att hålla henne hemma i preventivt syfte.

Annars då? Jo tack, bilen går bra. Och humöret är högt, kroppen hänger med om än lite lätt förslappad fast jag kan inte skylla på någon annan än mig själv.

Det kanske blir ett inlägg till eller två, men sedan är det Pastis, sol och poolkanten som gäller. Det är låter inte helt fel eller vad säger ni?

Ergo!

....Never argue with an idiot.
They drag you down to their level and beat you with experience

Kunskap är makt

Jag har något lustigt drag hos mig som gör att vissa somliga människor totalt släpper sina hämningar och delger mig deras livs historia, oavsett om jag vill eller inte.

Ibland undrar jag om det står "bikta Dig gärna" i pannan på mig, med payoffen "du får syndernas förlåtelse".

Häromdagen är jag inne i en affär där jag i princip aldrig handlar. Vet inte hur det kommer sig, men helt plötsligt delger mig den lite lätt överåriga kassörskan att hon i helgen druckit vin. Alldeles för mycket, visserligen gott men ack så trött hon hade varit dagen därpå. För hon brukar aldrig dricka vin minsann, möjligen öl. Och här avbröt jag raskt innan jag fick mer förtroenden jag inte riktigt kunde/ville hantera.

Första mötet med Lilltrollets nya fröken resulterade i att jag fick hela hennes första makes sjukdomsbild, hennes stora sorgearbete och hennes lycka när hon träffade sin nye kärlek, serverad i knät vid vårt 15 minuter långa introduktionssamtal.

Förra helgen vid Lilltrollets sleepover kalas blev en tjej (helt ny i bekantskapskretsen) sent hämtad av sin far, som snabbt gav mig en stor inblick i hans liv vad gäller skilsmässa, arbete, nytt förhållande osv. Så nu är jag helt uppdaterad där också.

Åka taxi är förenat med stor bekännelsefara, jag brukar få reda på både skilsmässor, utbrändheter, problem med barn och annat. Bara så där liksom. Och så där fortsätter det i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Iofs är det en form av förtroende och komplimang som jag självklart blir smickrad av, men jag är lite lätt fundersam på vad det är hos mig som triggar igång detta.

Well, well - det lär jag aldrig få reda på, även om jag får reda på en hel massa annat :-)

Stackars grannar...

Idag fyllde Lilltrollet 9 år, vilket tjuvstartades med ett firande som publik på Körslaget igår (tackar för det kära lilla Pratkvarn).

Dagen började tidigt, dock inte i ottan. Presentmässigt är små 9 åriga tjejer hyffsat lätta att tillfredsställa, framförallt om de älskar Hannah Montana och High School Musical. Så det blev både skivor och annat smått.

Den stora presenten bestod av ett Singstar, med låtar av ovan nämnda damer samt ett gäng till. Kan väl säga att det var en salig liten tjej som stod och rockade loss iförd pyjamas.

Faktum är att hela familjen ryktes med. Kul var det, om än inte vackert.... Stortrollet och jag tillhör kategorien absolut tondöva, vilket märktes i poängen. Det är klart mer njutbart att lyssna på frigolit som gnids mot varandra än att höra oss rocka loss...

Men kul var det. Fast inte vackert....

Barnförbjudet....

Idag fick jag ett mycket dum fråga, per mail. Riktigt sådär att jag började fundera på avsändarens mentala status, det var liksom ett gäng indianer som ramlat ur kanoten - milt uttryckt!

"Hur kommer det sig att ni kvinnor skryter om er simultankapacitet, men ni klarar inte av att ha ont i huvudet och ha sex samtidigt?"

Vad då inte kan? Klart vi kan, vi skulle kunna ha ont i huvudet, läsa sagor för barnen, stryka, pusta skorna och ha sex samtidigt.

Men vet ni vad? Vi vill inte!

Oh my gooooood....

Trollfamiljen har fått tillökning.

Ett keyboard.......

Hur fan tänkte jag där?

I'm a bitch....

Jag har lite svårt för telefonsäljare. Eller rättare sagt, för telefonsäljare som inte har koll på vad de har för approach. När någon okänd människa säger "tja, hur e läget?" så går går jag i baklås. Spelar sen ingen roll om det vore världens bästa deal de har att komma med, no way för dörren är stängt. Barrikaderad. Igenspikad.

Eller när man hör en konstruerad hurtig dialekt, som använder mitt förnamn och glatt frågar hur jag mår. Och låter som om vi är kompisar sedan år tillbaka.

Fast idag slogs det nog någon form av rekord i "noll koll på läget". En ung tjej ringer och vill tala med den ansvarige för min sidorfirma (glaseriet). Vilket då är jag. Samtidigt säger jag till henne att om det är något hon vill sälja så är jag inte intresserad. Men nej, hon vill inte sälja. Däremot göra en marknadsundersökning, om vad jag tycker om en viss produkt. Som jag säger att jag inte använder. Fast hon vill fråga ändå.

Initialt har jag ett visst tålamod, men efter att ha kört samma visa om och om igen börjar jag tröttna. Jag ifrågasätter om det är riktigt mot hennes kund att fråga mig om deras produkt som jag dels inte använder och dels knappt känner till. Och som jag är totalt ointresserad att prata om. Men hon ger sig inte, hon vill bara fråga sina 10 frågor för att kunna fylla sin kvot.

Till slut blir jag förbannad och säger "lyssna noga nu, jag VILL INTE svara på Dina frågor och jag tvivlar på att Din kund blir glad om Du tilltvingar Dig svaren, för det är nog INTE syftet med undersökningen, eller vad tror Du?"

Då hör jag henne snyfta för att sedan utbrista "men Du behöver väl inte vara så elak för det!" och pang på med luren.

I am a bitch!

Scary....

Nu får jag fan i mig skaffa glasögon och sluta prata med alla jävla skyltdockor jag stöter på i butiken!

Okej, kanon att de är verklighetstrogna. Kanon att de sitter/ligger/står lite här och där i butiksmiljön för att liksom pigga på det hela.

Däremot är det inte kanon när en förvirrad kvinna (läs undertecknad) utan glasögon knatar fram till en av dessa stenstoder och frågar om storlek si eller plagget så.

Många scary blickar blev det från övriga kunder & personal.

Jag får nog hitta nytt shoppingcentrum. Eller kammouflera mig. Noga! Med glasögon

Downhill...

Märks att jag börjar mogna på mig nu....

Förr kunde inte ens en helkväll på krogen med efterföljande nattvak inte knäcka mig.
Liten powernap, raggardusch och jag var på't igen.

Nu räcker det med ett barnkalas... och hallonbål....

Och jag fasar för att inte palla kvällens middag....

Let the sunshine in..

Vi verkar ha tagit oss ur mörkret och ljuset är här igen. Det känns så skönt, för efter varje svacka blir ljuset starkare och mer helande.

Lilltrollet hade sitt kalas igår och det blev en succée! Sex fnittrig, sköna små 9 åringar studsade runt, drack bål i vinglas och sjöng High School Musical för fulla halsar.

De fick laga sin egen mat, göra lite smycken i glas och avslutade hela spekaklet med att bädda ned sig framför soffan & se på film, med stora skålar popcorn. Större delen av ligan sov över och det var ett gäng lyckliga tjejer som slocknade efter midnatt.

Frukost på sängen med nybakade frallor och lite mer filmvisning. Och fnitter. Och glädje. Det är så befriande med "enkla", trygga barn som tar hand om varandra.

Nu vankas det bakning i köket. Det lär bli en intensiv dag. Och då har dagen bara börjat....

Världens bästa troll!

Nu vet jag att jag är en smula partisk, men jag har nog världens häftigaste trollungar!

De är arga ibland, de bråkar ibland, de tjurar ibland - precis som alla barn. Helt normalt, även om jag ibland får tuppjuck på dem.

Å andra sidan, de är otroligt empatiska, de har humor, är smarta och charmiga som fasiken. Och så är de kärleksfulla. Numera även mot varandra, inte alltid men ibland.

Som i morse, Mellantrollet som inte direkt är en kramig tjej kryper ned hos Lilltrollet. Lägger armarna om henne och bara ligger där en stund.

Ett sånt ögonblick, av total närhet och fylld av kärlek, det är ovärdeligt. Det är dyrbart och vackert. Och jag samlar på dem, i mitt hjärta. För framtiden.

Kanske inte...

Jag tillhör en fridlyst sort, jag är en kvinna som fullkomligen hatar att köpa kläder till mig själv. Min shoppingmönster ser ut som en rysk 7 års plan, vilket innebär att jag köper nya sommarkläder typ var 4-5:e år och vinterkläder än mer sällan.

Inser nu att den dunjacka jag drar runt i har ungefär lika mycket dun kvar som en polyesterkudde, dvs nada. Dessutom är den ungefär 2 storlekar för liten vilket resulterat i att jag de senaste vintrarna sett ut som en Micheline gubbe. Tur att jag har långa ben iaf för annars skulle jag liknat IPREN mannen!

Hur som, nu är den död! Den klarar inte en vinter till, men den har tjänat mig väl sedan den vinter jag bar på Mellantrollet. Gulp, det innebär alltså mer än 10 år! Shit, mitt klädkonto är förmodligen mindre än vad nakenfolket på Nya Guineea lägger på ett år. Om det nu finns ett sådant folk, fast det borde det. Det finns ju liksom folk av alla sorter.

Fast nu kom jag bort från ämnet. Jag tog med mig Mellantrollet som personal shopper och dundrade iväg till Sickla, där det finns ett helt okej utbud med butiker. Det fanns massor, så mycket att jag blev trött och åkte därifrån utan att ha provat något annat än en endaste jacka.

När det är för mycket att välja på slår min autopilot till och jag blir alldeles slut av utbudet, för jag inser att jag måste måste köpa nya tröjor. Nya byxor. Nya stövlar. Nya skjortor. Nya strumpor osv. Shit, min klädstil är faktiskt ganska trist.

Jag provade som sagt en jacka iaf. Köpte jag den? Nopi! 2.500 kronor för en vit dunjacka. Med mitt track record på klantigheter kändes det inte som om det var en bra idé......

Möjligen om samma variant hade funnits i kammouflagemönster.

Moget.... inte...

Sicka mesproppar det finns, vuxna människor. Okej att vi inte tycker lika. Okej att vi säger saker till varandra som kan svida. Men att sluta hälsa bara för att galoscherna inte passar är väl patetiskt. Framförallt när vuxna slutar hälsa på barn för att de inte gillar barnens föräldrar.

Med tanke på hur vuxna människor uppför sig så är jag inte förvånad över att det ser ut som det gör i världen.... Nu om något vore det väl läge med en Jesus liknande typ som kunde få människor att använda det de har innanför pannbenet.....! Å andra sidan, det är förmodligen inga indianer alls i den kanoten så det skulle förmodligen göra varken till eller från :-)

Och nu till något helt annat....

Det har varit mycket tunga, reflekterande skriverier från undertecknad på sistone. Skönt att lätta på hjärtat, men nu känner jag att det får vara nog med tungsinthet ett tag framöver. Det måste in lite glädje och det är på gång.

Vi smygstartade jag och Lilltrollet förra söndagen med att gå på High School Musical på Göta Lejon. Jag var helt inställd på att sova mig igenom föreställningen, men jag måste medge att jag rycktes med. Av stämningen, men framförallt av den lycka som Lilltrollet utstrålade. Hon sken som solen och var helt salig. Det var det bästa hon gjort i hela sitt liv och när vi knatade därifrån med hennes High School Musical tröja på & Wild Cat maskoten i näven var det värt varenda krona som kalaset kostade!

I helgen startade nästa evenemang som Lilltrollet följer slaviskt, Körslaget. Även Mellantrollet tittar även om hon hellre skulle ta gift än att medge det offentligt. Hur som, i vänkretsen finns ju världens bästa stora lilla kvinna och hon har fixat så vi sitter i publiken på lördag. Behöver jag säga att det är två skinande solar på hemmafronten?

Jag har hotad med att piffa upp hela evenmanget med att sjunga offentligt, men risken är då att det blir tvärsvart i rutan......

Låt barnen vara barn

Läste om den lilla flickan som blev våldtagen av några äldre klasskamrater. Så hemskt att det finns inte, men samtidigt inte alltför förvånande när man ser det råa klimat som råder på många skolor idag. Det är könsord redan i 2:a klass, svordomar och föga respekt för vuxenvärlden. Och de flesta föräldrar har ingen aning. För de vill inte veta, de ser bara bilden av det barn de har hemma och tror att det är så 24/7. Men så ser inte verkligheten ut.

Varför blir det så? Varför kan inte barn vara barn så länge det går?

Jag tror att föräldrar idag har så fullt upp med att se till att barnen skall få "förverkliga" sig själva, testa allehanda fritidsaktiviteter, bli självständiga och starka att det någonstans på vägen glöms bort att det faktiskt är barn.

Det är inte små vuxna individer utan barn. Barn som inte har mognad nog att ta till sig all den information de matas med, alla de möjligheter de erbjuds eller all den frihet de får. De behöver riktlinjer, de behöver ramar, de behöver fostran. Och vad de defintivt inte behöver är vänner i form av sina föräldrar, lärare osv. Vi vuxna skall vara just det, vuxna.

Riktlinjer och gränser ger säkerhet, det ger trygghet för barnen. Sedan skall man självklart lyssna på dem, låta dem komma till tals. Men lik förbaskat måste vi vuxna vara de som står vid rodret. Med kärlek och med respekt, men lik förbaskat måste vi hålla i tyglarna.

Titta på ex.vis hundar som här helt ouppfostrade. Hur trygga känns de att vara med? De går helt och hållet på instinkter, noll i impulskontroll och kan bli en fara för vem som helst.

Det går att fostra barn på ett kärleksfullt, men ändå tydligt sätt. Utan att kränka barnen. Att bara säga nej utan att lyssna är rätt ibland och att lyssna på barnets argument behöver inte betyda att man måste säga ja. Det går att låta barnet komma till tals och sedan säga ett bestämt nej.

Vi förväntar oss idag att skolan ska fostra våra barn, men hur ska det gå till? Med nedragningar i skolan, med den press barnen får från kompisar runt om, med allt annat som de skall lära sig samtidigt. Och i skolans värld finns det tyvärr olämpliga vuxna, och många gånger finns det en flat ledning som inte törs. Alltså känner sig barnen svikna och struntar då i om de själva sviker, för de måste se om sitt eget hus. Och så går det runt... Till det sämre.

Skola och föräldrar måste arbeta tillsammans. Och man måste vara öppen med det som sker. De konflikter som inträffar, de kränkningar som försigår. Inte lägga locket på, för det skapar ett forum för rykten och otrygghet. Det går aldrig att lösa problem om man inte kan prata om dem. Utan skuldbeläggning, men med fokus på vad som är bäst för barnen.

Idag verkar alla människor undvika att se så länge det går, för att slippa ta ställning. För att slippa ta ansvar. För att slippa vara delaktiga. Utan istället kryper man in i sitt skal, låtsas att allt är bra och livet leker till dess att ens barn blir tonåringar och mår skit.

Grunden till en trygg och tillitsfull människa byggs redan när de är små små barn. Att få barn är en gåva, men det är en gåva förenat med ett ansvar och det är vi mammor&pappor som måste ta det.