Last dance...

Nu närmar sig årets slut och då ska det sammanfattas, bot och bättring skall lovas och med lätta sinnen skall vi fira in det nya.

Men vet ni vad? Jag skiter i det! För jag tycker att det är ungefär samma sak som när någon där - då skall man helt plötsligt komma ihåg allt goda, allt det mindre goda skall glorifieras och personen ifråga transformeras till en ängel, no matter what de gjorde när de var med oss.

Ungefär så känner jag med nyår. Varför skall jag lyckas med att vara en så mycket bättre människa 2009 än vad jag lyckades med detta året? Vad är det som skall hända som gör att jag kommer att lyckas med mina föresatser just detta året, med start den 1 januari?

Jag gör som jag brukar göra istället, gör mina löften om bot och bättring under årets gång. Några kvällar per vecka ligger jag i sängen och fillilurar, tänker på vad som jag gör fel, vad jag kunde göra bättre och vad jag har för önskan om mål för framtiden. Jag gör det medan jag lever, i nuet istället för att spara det till den 31 december och sammanfatta det i ett nyårslöfte.

Men oavsett mitt ställningstagande så önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år, jag hoppas ni får en trevlig kväll och att vi ses nästa år.....

Total förvirring...

Stackars lilla trollmorfar. Det snurrar friskt nu och ibland är det svårt att hänga med. Han blandar dåtid och nutid hej vilt, och fragment från olika tidsepoker landar i helt fel sammanhang.

Häromdagen ringer han och undrar om jag avslutat hans bankkonto i den Sydamerikanska banken. Om inte vore det bra att göra det innan det blir revolution. Jag är inte riktigt säker på vilket land han menar, och inte heller vilken revolution som han anspelar på. Mig veterligen har han bara varit i Brasilien och där har det väl inte varit någon revolution?

Igår ringde han igen. Då undrade han var hans fru var. Hon hade ju bara gått ut för att handla men inte kommit tillbaka än, så nu undrade han om hon möjligen rymt. Vilket hon på sätt och vis har gjort, för de skildes för över 35 år sedan.

Samtidigt är han lite rolig för när jag meddelar honom dels att han är skild och även att hon, hans förra fru tillika min mor, är död så svarar han torrt "ja då är det förstås dumt att jag sitter här och väntar".

Sin mor, farmor, ringer han titt som tätt. Däremot är det aldrig någon som svarar av förståeliga skäl. Värst för honom själv är de dagar då han försover sig, antingen till skolan eller till jobbet. Då tar det lång tid att lugna honom och "prata tillbaka" honom till nutid. Däremot lyckas det alltid, än så länge, men förvirringsattackerna kommer oftare, tätare och djupare än tidigare.

Något som är förvånande är att han alltid kommer ihåg mig och mitt telefonnummer. Och att han alltid ringer när han blir förvirrad, som om någon instinkt säger honom att där kan han hämta lugnet och tryggheten. Dock lär det nog inte räcka så länge till. Jag tror att han är på väg in i den totala dimman. Och jag vet inte hur jag skall känna inför det. Om det blir en lättnad för honom eller inte. Ingen aning, men jag lär bli varse. Vilken dag som helst.

En annorlunda jul...

Den här julen var både jag och trollfar inställda på att ta det lugnt. Softa och njuta av tillvaron. Vi har haft en bra planering, tagit det coolt med evenmang så vi har faktiskt inte stressat ett endaste dugg. Vi har även jobbat undan bra så vi ska kunna vara hellediga till efter nyåret. Hur skönt som helst! Men hur mycket man än försöker ta det coolish så dyker det där som heter livet upp och krånglar till tillvaron....

Trollfar hamnade alltså på akuten i tisdags i väntan på operation. På julafton när maten stod på bordet hade han fortfarande inte blivit opererad utan låg på akuten och väntade. Ledsen, trött och hungrig så han skrev ut sig själv - mot doktorns rekommendation. Kom hem till oss och förgyllde tillvaron.

Vilket var tur det, för här hemma var det en förvirrad trollmorfar som var 5:e minut undrade var han var någonstans och hur han skulle komma hem. Det fanns även ett litet troll som lätt hade kunnat konkurrera ut värsta proffessionella gråterskan i vilket grekiskt drama som helst. Hon låg på sin säng och grät högljutt, vägrade äta eller öppna paket innan Trollfar kom hem. Jag förstår att hon var ledsen, men efter att ha utstått detta i över ett dygn började mitt tålamod tryta. Mellantrollet var ganska coolt, konstaterade helt krasst att det här var en ganska trist jul så om ingen tog illa upp så låg hon hellre på rummet och läste.

Själv försökte jag hålla lite humör uppe, roddade i köket medan jag körde skytteltrafik mellan gråtandes litet troll och förvirrat gammeltroll. Och mitt i detta kaos kom Trollfar hem, ont och trött men ändock hemma. Ordningen blev återställd och lugnet återvände för några timmar, för tidigt i ottan var han tvungen att infinna sig på sjukhuset igen.

Där han fick vänta. Och vänta. Och vänta. Sent, sent på kvällen rullades han in på operation och jag fick ett samtal vid 23 tiden. Allt har gått bra och har vi tur kommer han hem imorgon. Då kanske vi kan hitta lite av den där friden och lugnet vi såg fram emot. Fast med tanke på hur det har börjat så säger jag krasst "fan trot"!

Fulltankad!

Igår tankade jag bilen.
Full tank.
Femtio liter etanol.

Synd bara att bilen går på 95 blyfritt....

Nu är den här, dagen D som i Doppardagen. Nu väntar vi bara på att Trollfar ska komma hem....

Nattliga tankar

Sitter här och inväntar Trollfars hemkomst från akuten, där han varit sedan lunchtid idag. Ett smärre ingrepp blev tvungen att genomföras akut, inte för att det var farligt i sig men kunde bli om det inte togs om hand. Så här sitter jag och har lite antiklimax. Har lyckats få uppspelta barn att slockna, bordet är dukat, klapparna under granen, Janssons i kylen och köttbullarna rullade. T o m julstrumporna är fyllda så egentligen borde jag gå till sängs, läsa klart Grishams senaste vilket brukar gå snabbt. De är lättlästa och välskrivna, om än lite obehagliga för jag förmodar att det finns ett ganska stor uns av sanning i de konspirationer han skriver om.

Var nere på NK idag och träffade tomten. Kidsen nöjde sig med att stå på avstånd och beundra, oavsett hur mycket tomten försökte locka med pepparkakor och russin. Vet inte om det var blygsel eller om de ansåg sig ha "växt ifrån" det hela.

Har surfat runt lite och det verkar som om det är stort pådrag gällande det däringa Bloggpriset. Röster fiskas, nomineringar skall göras och alla "de stora" är på hugget. Har man då som jag en liten modest blogg med några få trogna behöver man inte bry sig. Jag simmar på lugnt i min lilla fiskdamm och är glad för de gäster jag får.

Nu ska jag inte sticka under en stol med att jag självklart skulle bli glad om jag var "stor" bloggare, hade mer genomslagskraft och fler läsare. Men inte om jag prostituera mig för att fixa det. För jag är ganska övertygad om att vem som helst som har en grundläggande talang för det skrivna ordet skulle kunna klättra högt på listorna, genom att bedriva en konsekvent bearbetning. Vara på hugget och kommentera hos de stora, länka mycket och ta upp kontroversiella ämnen. Om jag började göra med "dagens outfit" och hängde ut mig själv i ålskinnstaja läderbyxor och paljettbeströdda korsetter skulle jag säkert få en drös som hängde här. Hälften skulle skratta läppen av sig och andra hälften hylla mig till skyarna för mitt mod. Men det skulle definitivt inte vara jag, inte på en endaste fläck.

Jag beundrar de som härjar runt "däruppe", men samtidigt blir jag beklämd när jag ser vad de flesta stora bloggarna handlar om - yta, flärd, mode osv. Jag hoppas verkligen att deras liv utanför bloggosfären har mer substans. Och är otroligt tacksam för att mina små tjejer är alldeles för unga för att roas av detta fenomen. Visst är de smarta, de som lyckas tjäna pengar på det, men ändå. Det lämnar för mig en fadd eftersmak och jag hoppas verkligen att mina madamer väljer en annan väg i livet.

Appropå det måste jag bara skvallra lite. Utan att nämna namn förstås, däremot är det förstahands information direkt från källan så jag vet att det stämmer. Jag har t o m fått se bevis! Here it goes;
en av de stora bloggarna hade jubileum för ett tag sedan. Stor fest och många kända namn stod på inbjudningslistan. Däribland en äldre herre, känd för att vara provokativ och säga sin öppenhjärtliga mening på ett ganska burdust sätt. Han tackade vänligen men bestämd nej, för som han själv sa "vad i hela fridens namn har det flugit i människan? X känner mig inte, vi har inte en endaste gemensam beröringspunkt och jag skulle vara som en elefant i en porslinsbutik. Vad är människan ute efter? Eller har hybrisen gått helt överstyr? X har gett hybris ett ansikte

Och när man vet vilka det handlar om så förstår iaf inte jag hur festfixaren tänkte. Det är ungefär som om jag skulle bjuda in Abba-Björn till ett tupperwear party! Skulle inte tro det.

Nej, nu dritter jag i det här. Tar ett nappatag med Grisham istället.

Och hör ni, hörs vi inte innan så.... GOD JUL på er!

Alles in ordnung

Nu verkar det som om mitt liv börjar landa igen. När jag mår bra och är i balans drömmer jag en hel massa. Och jag kommer ihåg drömmarna i detalj. Visserligen är mina drömmar lite lätt outfrekade men det är smällar man får ta. Någon som vill ge sig på att tyda nedanstående scenario?

Jag dansar salsa med jordens slemhög (känd från TV), dansgolvet består av en jättestor mörkblå studsmatta med reklam på (vilken kommer jag dock inte ihåg). Av någon outgrundlig anledning så lutar studsmattan, så att vi hela tiden dansar i uppförsbacke. Men bra går det och vi vinner något form av pris. Tyvärr vaknar jag precis före prisutdelningen.

Till saken hör att jag inte kan dansa salsa, inte speciellt bra iaf, och att jag aldrig i min fot skulle få för mig att ge mig ut på en studsmatta. Inte med mitt track record inte.

Så kom igen, berätta! Vad är det som försegår i mitt undermedvetna?

Dan före dan före dan

Om jag nu har räknat rätt. Jag är inte en speciellt julig människa, förmodligen för att barndomsjularna var lite lätt komplicerade. När mamma och pappa var gifta var allt by the book. Mamma for runt som en förgiftad råtta och stöpte ljus, syltade och gjorde egen sill. Hela konkarongen. Superstressad och vi barn fick stå vid sidan, för om vi hjälpte till blev det bara fel. Så även med julklappsinslagningen. Vi hade förmodligen norra halvklotets vackraste paket, med lack, sidenband och rim. Men vi barn var aldrig delaktiga, samma sak när det gällde allt fint julpynt som skulle göras. Fast det jag kommer ihåg mest var pepparkakshuset och granen. Vi var alltid så sugna på att vara med. Men vi var alltid för små, så när vi gick till sängs satte mamma & pappa igång. Vi vaknade till färdigklädd gran och otroligt fint pepparkakshus. Jättefint men ändå med en känsla av tomhet. För vi var ju inte delaktiga.

Sedan skildes de och då blev det stökigt. Vem skulle julen tillbringas hos? Vem skulle jag ha dåligt samvete för, när jag visste att mamma eller pappa satt ensam hemma framför TV:n? När jag blev lite äldre övergick jag till skytteltrafiken, mamma - pappa - svärisar och sedan hem. Till slut gav jag fan i det, åkte till Åre och softade istället. Hur skönt var inte det!

Nu när jag har egen familj är det en annan grej, då är det barnens högtid igen. Och det är för dem jag fixar & donar. Men jag gör det MED dem och vi gör det i liten skala. Det enda jag har problem med är julklapparna. Det blir alltid för många. Och alltid för dyra. Fast trolllungarna blir glada. Och jag gör mig av med en del dåligt samvete med att köpa från välgörenhetsorganisationer och stoppa insamlingsbössorna fulla.

Samtidigt är det en del av mig som inte riktigt känner mig bekväm med konsumtionen. Vi tar det lugnt, stressar lite men ändå blir vi påverkade av vår omgivning. Mellantrollet kom med en tanke häromdagen när hon sa "Mamma, nästa jul kan vi väl strunta i allt med paket. Bara åka bort och ta det lugnt". Det kanske blir så, tanken känns inte helt fel.

Jag återkommer i ämnet!

Proppen Orvar!

Exakt så känns det just nu, som om jag vore jätteproppen Orvar. Intet ont om Orvar nu. Iofs känner jag ingen sådan, men ändock. Eller föresten, en gång kände jag en sån. En Orvar alltså. En hyvens man med en sjujäkla drive. Fast det var iofs hundra år sedan så han kanske inte lirar golf längre, vad vet jag?

Hur som, propp är jag. I huvudet är det tomt. Jag är inne på någon form av mastodontförkylningen och funderar skarpt på att anmäla mig till Guiness rekordbok. Världens längsta förkylning typ. Och jag är inte skarp när jag är hängig. Jag är ynklig, trött och allmän sur! Jag vill ha hundra järn i elden och köra för full kareta, då är jag som bäst.

De senaste veckorna har jag gjort vad jag måste, fått ihop det men det där lilla extra - det har jag inte orkat med. Och det är okej, men det är så trist. Jag gillar ju speedy gonzales stuket!

I övrigt kan jag rapportera att julgodiset är klart, julklapparna inhandlade och inslagna, granen klädd och pyntet framtaget. Imorgon åker skinkan (inte min!) in i ugnen och köttbullarna rullas därefter. Det är så långt jag sträcker mig vad gäller julmat!

Inga julgardiner så långt ögat når, ingen storstädning och definitivt inte någon hemmalagad sylta eller egenhändigt stöpta ljus. No way Jose, that is not my cup of tea.

Och det där i inlägget innan, om ngt spännande som skall hända - det är definitivt inte tillökning! Iaf inte som jag är skyldig till. Om sedan Trollfar varit ute på dumheter så är det något han får ta ansvar för. Fast det är jag tämligen övertygad om att han inte har, så varför skriver jag det överhuvudtaget? Dumt av mig.

Nu lägger jag ned för ikväll. Om jag inte får någon snilleblixt, det kan jag inte lova..... Inser själv att min regel att aldrig korrigera eller radera i bloggen inte alltid är helt bra. Som nu exempelvis, tämligen menlöst och svamligt inlägg. Sorry folks, jag ska bättra mig. Jag kan avsluta med en liten reflektion jag hört någon göra;

"Kvinnor skryter om sin simultankapacitet och att de kan göra flera saker samtidigt. Varför ska det då vara så omöjligt att ha huvudvärk och sex samtidigt? Det är ju bara 2 saker! "

Lite allt möjligt...

Ibland undrar jag om jag är riktigt sann... nu har jag dragit igång ett projekt till! Jag har börjat hjälpa till med inredning.... Jag tittar och tycker, kommer med skisser och förslag för att sedan låta Trollfar utföra det hela.

Har i dagarna precis sjösatt det första projektet och kunden blev kanonnöjd! Sedan lyckades jag hux flux bli rådgivare åt en nyinflyttad engelsk dam. Hur nu detta gick till? Varför kan jag inte säga nej? Förmodligen för att jag inte vill.... Men snart måste jag inse mina begränsningar, tiden räcker inte till allt.

Som i helgen, roddade ihop julgodiskokande med en väninna. Jag projektledde henne och 4 kids, mycket julgodis blev det och jag tyckte det var helt soft&lugnt. Dagen därpå ringde hon och undrade hur fasiken jag orkade med! Jag fattade nada för jag tyckte att det var hur lugnt som helst... Måste nog ta en noga titt igen på mig i spegeln. Utan rosa glasögon kanske.

Annars kan jag rapportera att jag var på mammografi imorse. Förmodligen hade de någon form av drive in verksamhet idag, för det var apfullt med tanter. Och så jag. Som i mitt tycke absolut inte var tant (fast förmodligen i deras).

Hur som, in i undersökningsrummet där jag genomför en totalt osexig stripp av överkroppen. Tar mina små behag och försöker dra ut dem så att jag får in dem mellan själva plattan & röntgenapparaten. Det gällde att vara snabb för så snabbt som jag släppte taget om dem så åkte de tillbaka som en gummisnodd. Så vi fick köra teamwork - jag drog ut tittsen allt jag kunde och höll dem på plats med handen, sköterskan dunkade ned överdelen på apparaten fort som satan och så fick jag lirka ut handen. Kan väl säga att jag har blåmärken på behagen idag. Och lite lätt ont.

Och så är jag förkyld igen! Jag vill bli rik så att jag kan tillbringa vinterhalvåret på varmare ort. Någon frivillig?

Och så har jag en hemlis på gång... om allt går som det ska blir det en spännande vår!

Nej, nu hinner jag inte med er längre. Gordon väntar. Ciao!

Tips i jultid...

Att handla julklappar är inte det lättaste. Och ibland när jag går i butikerna blir jag kräkfärdig på all konsumtion, tänker på de som inget har. Dövar samvetet med att köpa senaste numret av Situation Stockholm, av en frusen herre med fåtal tänder kvar. Han skiner upp som en sol, jag är den enda i den strida strömmen av människor som ser honom.

Låter de små trollen shoppa av sig så att klapparna till Trollmor och Trollfar blir avklarade. Vi däckar sedan i en soffa och ser strömmen av människor gå förbi. Då kommer en glad tjej med bössa i handen, ber om en slant till Röda Korset. Precis som med tidningsförsäljaren så väljer människor att inte se. Själv är jag av den åsikten att om jag har råd att lägga hundra kronor på en fika så nog fasiken kan jag lägga en tia eller två i bössan. Vilket trollen får till uppgift att göra.

Nej jag vet, alla har inte råd. Men ni som har, det är ganska lätt. Mitt absolut bästa julklappstips, för den som har allt, är att använda den här länken: http://www.webaidshop.se/ och sedan komplettera med något litet typ hemmagjord kola i fint papper. Istället för att ge faster ännu en bok hon inte vill ha, eller morfar en halsduk som hamnar på hyllan så kan jag istället göra någon riktigt glad!

Vill man vara lite mer världslig kan jag påminna er om den här sajten; http://tilldig.se/. Hur skönt är det inte när man har bråttom, är trött och bara inte orkar ge sig ut i butikerna. 5 minuters surfing, lite klick här och lite klick där så har man fixat kanonfina presenter, prisvärda i kanonkvalitet!

Och vet ni vad, man kan använda båda länkarna.....

Vänta bara...

Jag har tänkt. Mycket och länge. Jag är lite lätt konfunderad och även i viss mån beklämd över den livsstil många i den yngre generationen har. Det som är viktigt är pengar, utseende och mode. Ytligt så att det förslår, och intet nytt under solen. Det var samma sak när jag var i den åldern, kanske med undantag för pengar dock. Eller så rörde jag mig i "fel".

Däremot fick jag mig itutat med bröstmjölken att det som är viktigast är ändå den personlighet man besitter. Att visa ödmjukhet inför livet, respekt för omgivningen och vara tacksam för de gåvor man får. Visst, nu låter det lite hallelulja men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att idag se, inte bara genom bloggvärlden utan även i min direkta närhet genom mina släktförhållanden, unga tjejer och killar tycka att en s k vanliga människor är en loosers för att de har ett 9/5 jobb är beklämmande.

När dessa barn (ja, jag tycker att de fortfarande är det om än tonåriga sådana) växer upp i tron att världen kretsar kring dem och deras behov blir jag mörkrädd. När man hör deras framtidsplaner blir det än värre; de skall jobba med media, mode, reklam osv. Resa mycket och inte bli en "svensson". Okej, det låter ju fine men vem sjuttsingen skall i framtiden se till att tunnelbanetågen körs, att mat finns i affären, att håret blir klippt och skorna blir lagade, om all dagens tonåringar skall bli något "flashigt"?

Jag kommer tubba mina döttrar till att bli rörmokare, vilket jag har genom personlig erfarenhet har fått erfara är ett bristyrke. De kommer kunna försörja sig gott på detta och förhoppningsvis bli lyckliga i vara sin egen lyckas smed.

Nu är mina döttrar utrustade med skönhet, men jag kommer aldrig någonsin tillåta dem tro att de är förmer än någon annan p g a deras gener. Och de kommer aldrig någonsin bli fostrade i att tro att ett fagert ansikte räcker för att bli lycklig. No way, för utsidan är inget annat än en förpackning. Och om inte innehållet stämmer överens med utsidan blir besvikelsen stor för de som kommer nära.

Jag hoppas att dagens unga är smarta nog att inse att pengarna kan ta slut och skönheten är ett övergående kapitel, men ett vackert inre kan man leva länge på. Och lyckligt-

Sicken resa!

Min morbror avvek alltså till de sälla jaktmarkerna förra veckan. Och själv tog jag mig en tur ned i mitt svarta hål. Hur förvånad blev inte jag? En morbror som var en ganska pompös och svår person, som jag inte haft mer än en väldigt ytlig kontakt med de senaste 20 åren. Och jag damp i backen med en sjujäkla smäll! Grät och såg bara framtiden i ett stort svart töcken, som jag definitivt inte ville ge mig in i.

Muckade gräl med allt och alla, projicerade ut vartendaste litet uns av negativ känsla jag hade på någon annan - allt med en brilljant förklaring om att de gjorde fel, för de inte gjorde det "på mitt sätt". Oavsett vad resultatet blev. Moget! Inte ett endaste dugg.

Hur kul är det att gå runt och tycka att världen är ond, elak och dum? På en skala 1 till hundra skulle jag vilja säga noll. Inte roligt på en enda fläck. Men hur jag än försökte peppa upp mig, prata med mig själv, glida med känslan osv så fungerade det inte. Jag kravlade runt i mitt svarta hål, fyllt av självömkan och hur jag än crawlade på så sjönk jag bara nedåt. Som värsta kvicksanden.

Har jag tagit mig ur det? Yes I have! Och hur gick denna makalösa vändning till? Säger bara en sak - tack och lov för terapeuter! Ett akutinsatt samtal en tidig morgon, mycket tårar som med en bra lotsning vändes till ett generat skratt. Stärkt gick jag därifrån, fick ringa några samtal och be om ursäkt. Sedan hittade jag balansen i tillvaron igen. Iaf för den här gången.... *s*

Efter att ha ömkat mig ett tag ser jag det på samma sätt som min terapeut; jag krisade men lyckades ta mig ur det efter bara något dygn eller två. Jag har lärt mig något och den här vändan var ett kvitto på att jag kan. Även om jag ibland tvivlar....

Jaha och?

Tänkte bara tala om att jag är fortfarande här. Fast ändå inte.

Förra veckan kändes lite lätt stökig, och för att riktigt sätta pricken över i:et så blev hela vårt palats ute i Trollskogen strömlöst.

Mycket mysko.
Ny pump och strömmen försvann.
Konstigt konstigt.
Tyckte även elektrikern.

Ända tills han upptäckte de 4 döda mössen.
Och den avgnagda elledningen.

Jag skrek uppenbarligen inte högt nog förra veckan.

Kan väl säga som så att ransonering känns som ett klart lämpligt ord när jag tänker jul.....

Enough!

Bilens bromsbelägg är helt slut, måste bytas.

Bilens styrinrättning har gått i pension, måste bytas.

Pumpen på landet frös och sa upp sig, måste bytas.

Datorns nätverkskort fick spel, måste bytas.

Routern fick nog i samband med strömavbrottet igår, måste bytas.

Morbror somnade in igår, han kan inte bytas ut.

Känns som om jag vill skrika "det räcker nu!". Alltså gör jag det;

DET RÄCKER NU!

Dagsläget

Först, tack för alla vänliga & deltagande kommentarer. Jag har inte bemött var och en utan tar det så här istället.

Det är många tankar och känslor som snurrar. Jag kan ärligen inte säga om det är min morbror jag är ledsen för, min mor eller kanske en allmän sorg. Å andra sidan spelar det ingen roll, situationen är tragisk och jag är ledsen. Det behöver jag varken förklara eller analysera, framförallt inte för mig själv. Däremot gör det inte ont, som när mamma dog. Det känns på något sätt "renare" nu, mindre smärtsamt och mer sorgligt.

Morbror hänger fortfarande kvar, men inte på egen hand. Han var utan syre alldeles för länge. Det är nu en väntan, på beslut som den närmaste familjen får ta. De är fortfarande i chock och jag tror inte de är redo än.

Något annat som är tragiskt är de pekpinnar som somliga människor måste hålla sig kring, även i en stund som denna. Människor som måste "peka finger" och tala om hur saker & ting skal gå till, som mäter sin sorg mot andras och skall "vinna" till vilket pris som helst. Även i en stund som denna! Det är beklämmande. Men å andra sidan, med en släkt som denna är jag inte förvånad.

Alla sörjer, var och en på sitt sätt. Sorg är något otroligt individuellt. Somliga sörjer genom att stänga dörren mot yttervärlden, andra genom att skrika ut sin smärta. Inget sätt är rätt och inget är fel, så länge det är äkta.

Jag kommer förmodligen ligga lågt ett tag. Ni känner mig, jag tycker det är jobbigt att vara en "svart, sorglig och deppig blogg" så eventuellt pausar jag tills det värsta lagt sig.

Det är över

Nu är Din resa nästan över morbror.
Snart träffar Du mamma.
Hälsa henne från mig.

The moment of truth...

Nu vid lunchdags är det dags. Sanningens ögonblick. Då skall morbror försöka väckas. Och ingen vet hur det går. Eller hur han mår. Det vet vi senare. Jag vet inte riktigt hur jag känner. Men nu är jag på väg dit. Jag lär nog komma underfund med det då.

När jag var liten var morbror min idol. Han var den roligaste och busigaste morbror som kunde tänkas. Att sova över hos honom var ett äventyr där dagen började med glass till frukost, där jag fick dricka läsk mitt i veckan och köpa serietidningar efter behag. Allt det som vinner en liten 8 årings hjärta för evigt.

Han hade alltid tid för lekar och berättade de mest fantastiska sagor jag hört, fantasifulla och alla med lyckliga slut. Han var stor och trygg, alltid tid att trösta och förklara. Och så arbetade han på ett bokförlag! Ett Mecca för mig som älskade det skrivna ordet redan som barn. I födelsedagspresent fick jag komma dit och botanisera, välja ut de böcker jag önskade mig och hämta dem direkt från pressarna.

Så gifte han sig. Jag fick äran att vara brudnäbb, men det var med blandade känslor för nu skulle han inte ha samma tid med mig. Men det hade han. Och även moster. Fast det var aldrig riktigt samma sak. Och när de fick egna barn fick jag en helt annan roll. Och min plats i hans hjärta övertogs av någon annan. Självklart för mig som vuxen, men som liten gjorde det ont. Mycket ont.

Och så började livet så sakteliga glida nedför branten, besvärligheter och konflikter. Bråk och problem. Och kittet var inte tillräckligt starkt. Vi gled isär. Vi blev osams. Vi hade ingen kontakt. Inte på många många år.

I vuxen ålder har vi varit korrekta och artiga, alldeles för mycket osämja har funnits emellan. Och han svek min mor. Något jag har svårt att riktigt förstå och hantera. Jag vet inte vad jag känner. Kanske finns där en rest kvar av den lilla idoldyrkande 8 åringen. Jag lär märka det. För jag tror inte att dagens blir en sådan med lyckligt slut. Min magkänsla säger att det blir så. Jag hoppas jag har fel.

En riktig jäkla dag....

Ibland undrar jag om livet vill säga mig något? Förmodligen. Idag har jag skolkat, jobbade fram till lunch som avnjöts tillsammans med ett 150 cm högt energiknippe. Därefter strosade jag runt och ägnade mig åt terapeutisk shopping vilket resulterade i en klänning till Trollmor och mössa till litet Troll (okej, det är inte terapeutisk shopping i sann bemärkelse, men close by).

So far so good, men sedan började det.... Står i rulltrappan, DUNK säger det och en 1 meter hög julstjärna på stålstativ brakar ned i famnen på mig. Jag försöker hålla balansen på både mig och julstjärnan vilket resulterar i att sagda julstjärna fungerar som en bulldozer och drar ned ALLT som är skyltat på väggen som löper parallellt med rulltrappan! Längst ned står en hel hög med människor och tittar förvånat på en mycket röd & svettig Trollmor.

Efter denna entré i butiken kände jag mig tvingad att handla något, så det blev lite bronsfärgade julgranskulor. Fast de skall inte hänga i granen utan i fönstret, vad det nu spelar för roll. Det går under epitetet onödig information.

Beger mig sedan och hämtar små troll för att starta upp Lussebullsbaket som jag åtagit mig inför Lucia (who ever gave me that idea?). Efter som receptet säger ca 30 bullar så fyrdubblar jag satsen. 120 lussebullar måste väl vara lätt som en plätt eller? Synd bara att jag köpte för lite saffran så att degen fick jäsa extra länge... Så länge att det slutade med 300 lussebullar. Ganska många blev det... och nu är jag svettig. Och trött.

Och faktiskt riktigt ledsen också. Min mors bror har råkad ut för en allvarlig bilolycka och ligger just nu nedsövd. Han fick en hjärtinfrakt bakom ratten och krockade. Tur i oturen är att han inte skadade några andra.Visserligen har vi ingen riktigt bra kontakt efter att det för många år sedan skar sig totalt, men jag tänker på mina kusiner. Och min moster. Men framförallt min mamma. I övermorgon är det 10 år sedan. Och så händer detta bara två dagar innan.

Livet är kort. Och det skall levas. Nu skall jag gå och göra det!

Mitt eget fokus

Det händer så mycket stort som smått här i livet mest hela tiden, att det är lätt att tappa fokus. Glömma bort vad som är viktigt för just mig, för att jag ska bli i balans och känna harmoni. Jag gör som så många andra, låter vardagen och de basala tingen ta över mitt liv. I huvudet snurrar tankar om jobb, möten och deadlines. Magen protesterar och humöret sjunker, samtidigt som jag hela tiden rabblar Alfons Åbergs mantra tyst i mitt huvud "jag ska bara".

Men den stunden kommer aldrig, när allt är klart och det är dags att njuta. Jag vet det, men jag lurar mig själv från gång till annan. När rushen sätter igång och jag försöker springa ikapp, en hopplös kamp där jag är dömd som förlorare på förhand. För vad jag än uträttar så är det något nytt som dyker upp runt hörnet.

Just den här känslan, att bara överleva och inte leva, var det som fick mig att börja i terapi för några år sedan. Jag ville lära mig att fånga stunden, ta tillvara på de små ögonblicken i livet medan de inträffade och inte när jag såg på dem i backspegeln. Det har blivit mycket bättre och jag tycker mig vara där, om inte alltid så större delen av tiden.

Men så händer det där, som gör att jag tappar fokus. Stress även kallat. Och egentligen är det inte påkallat av för mycket att göra utan det är min oro som väcker den till liv. Oro för framtiden, för barnen, för hälsan, för ekonomin osv. You name it och jag kan oroa mig för det!

Det brukar hända ungefär 2 gånger om året och med facit i hand vet jag när. Dels på våren, närmare bestämt i april. Då börjar det krypa och oron vaknar till liv, äter mig inifrån och stör min balans. Det tar några veckor och sedan planar det ut. Harmonin knuffar ut den energikrävande tjuven och livet ler igen.

Så kommer nästa sväng, när mörkret börjar falla över oss och stearinljusen gör sitt intåg. November, en månad av väntan inför de högtider som komma skall. Och en månad av oro för mig, precis som dess vårliga motsvarighet.

Varför? Är det mörkrets avgång och intåg som gör det? Kanske naturens ombytliga skepnad? Eller kan det vara min egen kropps minnen som i det fördolda påminner mig om att min mor skulle fyllt år i april. Och hon verkligen älskade födelsedagar, en av de få gånger på året då hennes oro lade sig och hon strålade av livsglädje. Och i november, om bara 2 dagar, tog hennes förråd av gnista slut och hon valde själv att söka en annan plats. Bortanför det liv där vi lever. Om 2 dagar är det 10 år sedan. En lång tid och ändå alldeles nyligen.

Men sorgen har lättat, kroppens tunga sinne blir mindre för vart år som går. Jag har min familj nu, en familj som jag valt och kämpat för. Och det är där mitt fokus skall ligga. På att sitta i soffan bredvid mina små troll och se fåniga tv program, hålla handen på promenaden till skolan, ligga och snusa i det nytvättade håret när vi väntar på sömntåget.

Det är att leva, att ta tillvara på de små ögonblicken av njutning. Av kärlek. Nu, när de händer. Inte senare.

Söndag

Jag helgar vilodagen.

Sov gott!

Huvva....

Just nu är mitt liv extremt tufft! Det är megasynd om mig, förmodligen syndaste i hela världen som min yngsta dotter så fint uttryckte det. Och värst av allt är att det är totalt självförvållat!

Vid min ålder är en sen kväll på krogen något som jag får lida för i veckor efteråt. Om jag sedan toppar det med ytterligare en sen kväll, i direkt anslutning, vad får man då?

Helt rätt - ett vrak! Och det är jag! Huvudet lyckas inte hålla kvar en endaste tanke mer än en nanosekund och sedan är den borta. Kroppen värker efter ett intensivt danspass där jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till 70 talets Travolta. Visserligen var det ingen annan i omgivningen som gjorde den reflektionen, men jag kan inte ta ansvar för deras dåliga allmänbildning!

Shit, jag gjorde en re-run som jag får sota för länge! Hej och hå, klart tanten skall ha lite mer rödvin. Och varför tacka nej till en god likör till kaffet? Och hur gott smakar inte en iskall GT missinassen? Apgott! Däremot smakar det mindre gott när man efter 4 timmars sömn vaknar med smaken av terpentin i munnen!

Det som var mest mysko (fast extremt skönt) är att jag aldrig blev beruskad (ja, jag vet att det är ett k för mycket). Så jag har full koll på hela kvällen och jag gjorde inga tabbar förutom ett hysteriskt fnitteranfall när en lättklädd herre kom alltför nära mitt ansikte. Och nu undrar ni såklart vad denne lättklädde herre gjorde där, men det var inte som ni tror (snuskhummrar!) utan det var en krogshow à la Las Vegas och jag satt ungefär 2 dec från scenen. Hur kul som helst, fast jag fick lite väl god inblick i vissa saker som jag hade kunnat klara mig utan.

Hur som, om ni nu undrar vad jag har gjort så vet ni. Iaf en del. Andra saker (som att jag fick en rak höger av en otroligt påverkad äldre gentleman) behöver jag kanske inte berätta? Eller att jag fick epitetet MILF av en mycket ungdomlig herre, är väl inte heller intressant? Säg till om ni vill veta mer, ni vet ju att jag är fåfängt lättpåverkad av smicker och böner.

One of these days...

Jag borde ha förstått det redan när jag vaknade imorse. Det var liksom dags. Allt har flutit på utan större incidenter, och det är då det brukar slå till.

Om det sedan är ödet eller mitt undermedvetna som protesterar mot mitt vuxna leverene vet jag inte. Tror inte ens att jag vill veta heller, utan jag nöjer mig med att konstatera att det bara blir så ibland. Oavsett anledning.

Så vad hände då? Ja, egentligen inga större dramatiska saker utan snarare små pinsamheter enligt nedan: (jag var på en läkarmottagning idag)

- Bullrar i magen och jag kan inte hålla emot. I samma ögonblick kommer kunden in på kontoret. Nice? Inte alls, han såg lite häpen ut. Jag med, för jag trodde inte att vi kvinnor gjorde sådana saker men så fel jag hade.

- Skall in och hämta papper på ett kontor, knackar på och ingen öppnar varpå jag kliver in. Där ligger en naken karl på en brits och ser lite lätt förvånad ut. Så även jag, som raskt backar ut med rodnande kinder.

Räcker det?

En ängel i rummet?

Som total kontrast till nedanstående inlägg kommer här ännu en liten julattiralj. Ni ser, även den här bloggen har börjat julskylta tidigt.... dock inte lika tidigt som somliga butiker som var igång i slutet av oktober!!!! Och jag gör det ur rent egosyfte, för när det gäller mina "skapelser" är bekräftelsebehovet avgrundsdjupt *s*

Fel fokus?

När jag först läste den här rubriken, ”Småbarnsföräldrar missköter sina jobb”, så tänkte jag spontant att det är ju inte så bra för arbetsgivarna. Men så tänkte jag ett steg till. Att det förmodligen "goes both ways". Dvs att "arbetstagarna missköter sina barn" i samma utsträckning som de "missköter" sitt arbete. Och det är väl än viktigare eller?

Nu tycker jag iofs att ordet "missköta" i det här sammanhanget har en något överdriven innebörd. Jag tror att de flesta småbarnsföräldrar sliter häcken av sig för att få livspusslet att gå ihop. Men varför fokusera på jobbsidan, bl a genom förslag att starta dagis på arbetsplatsen?

Varför inte lägga fokus på frigöra tid så att föräldrar kan umgås mer med sina barn. Utan stress och hets. Så att de kan hämta & lämna på dagis mm utan stress, kanske t o m hinna ta en promenad i parken på vägen hem. Öka livskvaliteten, för både föräldrar men framförallt för morgondagens vuxna - våra barn.

Jag tror att det i det långa loppet är långt mer samhällsekonomiskt, dels för att jag tror att harmoniska människor är mer produktiva och dels för att jag tror att vi genom att fostra harmoniska barn sparar in framtida utgifter bl a genom ökat psykiskt välstånd.

Vad tror ni? Är jag helt ute och cyklar?

I en annan del av Sverige

Jag tycker vårt avlånga land är lite häftigt. För inte alltför många timmar sedan var jag i en helt annan värld.

I en liten liten by bara någon timme eller två från Stockholm så fanns lugnet. Och det kändes som om jag förflyttade mig tillbaka till 80 talet. Kursen jag gick på hölls här och vi bodde "centralt och bra" som kursledaren sa. Och det var det, eftersom vandrarhemmet låg på övervåningen av kommunhuset. Som i sin tur låg bredvid den lokala matbutiken och mitt emot tågstationen. Mer centralt gick det inte att komma!

Byns storlek tillåter inga större utsvävningar så av praktiska skäl drivs vandrarhemmet parallellt med frisörverksamheten, förskoleverksamheten, skönhetssalongen samt att faciliteterna även hyrs ut för fester. Och en sådan var det i lördags när vi trötta och tv sugna kom tillbaks till vår inkvartering. Men se den gubben gick inte! För TV salongen var nu en festlokal, där de stålrörsutrustade borden var fint dukade med papptallrikar och värmeljus samt ihopsatta till långbord. Det ekade av skratt och vi blev lite avundsjuka när vi satt ute i köket. Dels på att de tagit "vår" lokal i besittning och dels på att de verkade ha så roligt. Själva satt vi och tittade ut i mörkret.

Men då dyker det upp en kvällens riddare! En lite lätt förfriskad man kliver ut i köket och överräcker en bunt starköl. Han tyckte att vi skulle få vara med på ett hörn och det var vänligt tänkt. Något hos oss väckte väl hans intresse, för han ville inte direkt gå därifrån utan underhöll oss istället med historier om sin yrkeskarriär. Hans tillstånd i kombination med dialekten gjorde att jag inte är helt säker på vad han egentligen sa, men snäll var han.

Det kändes väldigt annorlunda mot den vardag som normalt möter mig. Och lite häftigt, att det kan vara så nära men ändå så långt bort. Tempot så helt annorlunda bara några få mil från den pulserande storstaden.

Och appropå pulsera så undrar jag om blodtrycket har återhämtat sig hos det unga paret jag stötte på i söndags morse.... När man bor på vandrarhem så ingår städning i uppgifterna, så tidigt söndag morgon begav jag mig av på jakt efter en sopborste. Rimligen borde den finnas i den lilla skrubb som inrymde dusch, toalett samt städskåp. Följdaktligen rycker jag upp dörren utan större betänkande, då den är olåst. Och vad skådar mitt norra öga? Jo tack, en mycket lättklädd kvinna och man utövar någon form av kroppsvård på varandra. De ser lite lätt förvånade ut, men inte ett dugg generade. Den biten stod jag för! Jag tog min sopborste och gick snabbt därifrån. Om paret återupptog sin aktivitet eller inte förtäljer inte historien. Om de nu gjorde det så hoppas jag att de kom ihåg att låsa dörren!

Houston, we have landed!

Sådärja. 2,5 dagars intensiv kurs avklarad och jag är rätt mör. Inte mycket till sömn och huvudet fullt av idéer. Frågan är bara hur jag ska frigöra tiden för att realisera alla idéerna? Byta ut Trollfar mot en multum rik farbror? Njae, inte riktigt min grej. Kanske Ulrika Messing har lust att låna ut sin mans plånbok ett tag? Skulle inte tro det, så det är väl bara att lalla på som jag brukar.

Vad har jag lärt mig då? Fan vet, men avsikten var iaf att lära mig göra glasskulpturer dels genom att gjuta i lerform och dels i sandform. Det var häftigt, men hur svårt som helst. Vet inte riktigt vad jag tycker om resultatet. Får väl stå och mogna.

Annars är jag trött som en örn. På det lilla vandrarhemmet /förskolan /yogacentret/skönhetssalongen/massageinstitutet/solariet/frisersalongen (ja, det är helt sant - de erbjud allt detta och lite till!) vi bodde på hade man sparat in på det mesta... Madrasserna var tjocka som en yogamatta, rummet iskallt och täcket av tunnaste modejang. Jag sov inlindad i pyjamas, strumpor och morgonrock. Varje gång jag vände mig om vaknade jag av att kroppen utrustades med ännu ett blåmärke. Kan väl säga att det inte var ett dugg svårt att gå upp på morgonen, tvärs om var det en stor lättnad.

Om jag orkar imorgon kan jag återkomma till paret jag råkade stöta på "in action", eller den "lille" mannen som rymde från 40 års kalaset för att titta på tanterna från Stockholm. Eller varför inte mitt hysteriska psykbryt i stans centrum (läs Konsumhallen).

På kurs med Kurt

Nu blir det en liten bloggpaus. Inte så länge, bara över helgen så någon större abstinens lär inte infinna sig. Vare sig hos er eller mig, så vi kommer att överleva utan större blessyrer.

Jag skall på kurs! En ren och skär nöjes kurs, för att vidga vyerna vad gäller mitt glasande. Ska bli hur spännande som helst. Vem vet, jag kanske upptäcker någon ny dold talang? Eller så gör jag det inte. Enda jag är säker på är att om jag inte provar så lär jag aldrig bli varse.

En liten stilla undran så här framåt nattkröken; om jag får migrän efter att ha sett den senaste Bond rullen på bio - är det ett ålderstecken? Okej att surround system är häftigt, men måste man låta volymen stå på max? Tinitus är bara förnamnet. Det dånar fortfarande i huvudet på mig.

Sedan får jag väl tillstå att gårdgens middag för min del, som bestod av en påse popcorn, inte förbättrade situationen direkt. Shit, när jag funderar på vad jag har knökat i mig den här veckan så får jag nästintill ångest. Hade Ann Skipper sett mig hade hon förmodligen fått glädjefnatt och vrålat "Henne ska vi ha!". Så vad ni än gör - do not tell her!

Medan jag fortfarande har Gordon Ramsey på hornhinnan kommer jag snabbt att överfalla kudden och hoppas på en lång natts sömn.

Slafen sie gut, bonne nuit osv, så syns vi på söndag kanske!

Ipreds vara eller icke vara

Förra vändan i nedladdningsdebatten stod jag över. Funderade även på att göra det den här gången. Kanske jag gör det eller kanske jag inte gör det. Jag själv tillhör den skaran som inte har laddat ned vare sig musik eller film, och har heller inga funderingar på att göra detta.

Det är inte något moraliskt ställningstagande, för så långt har jag inte hunnit, som det är av ren & skär lathet. Jag lyssnar mestadels på radion, någon Ipod eller dylikt äger jag inte. TV och film kollar jag sällan på, m a o jag har inte behovet och tillhör således inte målgruppen.

Argumenten emot nedladdning tycker jag mig förstå. Om man förenklar det hela så tar man något som någon annan skapat, utan att betala för det. Och det är normalt sett inte okej, lika lite som att jag får läsa tidningen gratis i affären. Jag får inte heller gå dit och scanna in den för att läsa hemma. Så långt är jag med.

Men vad är argumenten för nedladdning? Kan inte någon förklara det mycket enkelt och förkortat för mig så kanske jag kan bilda mig en åsikt sedan.

Inte för att det lär göra någon större skillnad i det stora hela, men det skulle vara roligt för mig att för en gångs skull ha en åsikt i samhällsdebatten.

Tackar allra ödmjukast på förhand, för jag är i trygg förvissning om att någon kommer hjälpa mig med detta. Kanske flera stycken t o m.

när jag ändå...

är på gång kommer ett till!

Snart så....

...första advent. Tiden bara rusar iväg... gulp.. och planeringen lär väl bli precis lika bra som förra året - not. Men what the heck, det löser sig och har så gjort varje år så det är inget att stressa upp sig för. Lite att sukta efter så här i väntans tider, rykande färskt från ugnen

Not what I want!

När man har kläder på sig kan man nästan få vilken figur man vill genom att nyttja push up, hold in, lift up, push down och allt vad det heter.

Hallå, det är inte det jag behöver. Det är när jag tar av mig kläderna som problemen dyker upp;
brösten åker in i armhålan, rumpan slår i knävecken och magen lägger sig som ett ljumskbråck över låren.

Och då kommer det säkert någon pettimeter och säger att det kan jag lösa med träning. Men hallå! Jag är dokumenterat allergisk mot all form av träning. Eller hur det nu var....

Funkar inte!

I brist på lunch har jag ätit en låda pepparkakor.

Jag blev inte ett dyft snällare.

Däremot otroligt illamående.

Uppdatering:
Som avrundning på dagen har jag just smällt i mig en halv rulltårta. Med smörkräm. Say no more. Nu ska jag gå och köra buss!

Tack som fan!

Vaknar inatt av ett enerverande ljud som tränger sig igenom de totalt osexiga öronpropparna. Sömndrucket börjar det virvla runt i den avstängda hjärnan. Några få celler hänger sig febrilt åt att lösa mysteriumet. Är det Trollfars snarkningar som bytt tonart? Lilltrollets sömnprat som bytt inriktning? Eller månne Mellantrollet som sjunger i sömnen igen? Sköldis som kravlat sig ur sin glaslåda och partar loss i vardagsrummet med guldfisken?

Inget av detta gör att den berömda poletten trillar ner. Tvärs om far även den runt i det vacum som min hjärna är vid denna okristliga tidpunkt. Pling pling säger det när den slår i kanterna. Poletten alltså. Kanske det är detta ljud jag vaknat av? Att en vilsen polett inte kommer till ro innan det fått sin landningsplats. Nej då, inte det heller.

För att höja oddsen för att lösa mysteriumet tar jag ut öronpropparna och hör då ett öronbedövande "tut tut tut tut tut", som tystnar efter några sekunder för att strax därpå börja om igen. Och igen. Och igen. En titt på klockan ger vid handen att det verkligen är i vargtimmen, 03.02. Ägaren till den yrvakna bilen ger sig inte tillkänna på hela natten och tutandet fortsätter. När jag åkte till jobbet vid 8 så hade den ännu inte gett upp.

Min teori är att den lilla bilen kände sig övergiven. Ville inte stå där alldeles själv på gatan med en massa okända bilar. Fast ska jag vara helt ärlig så sträcker sig min empati inte så långt. Jag tycker att bildjävulen kunde hållt tyst!

Min nattsömn var defintivt inte angenäm. Den var inte ens långvarig. Så om ni undrar så är svaret ja, jag ser ut som ett vrak idag!

Dags för come back, Robin Hood!

Jag tillhör den lyckliga skaran som inte har speciellt mycket lån. Dock finns det ett på sommarhuset och eftersom jag är en fegis så band jag räntan. Turligen nog när den stod lågt.

Det där med banker och ränta gillar jag inte. Självklart förstår att att syftet är att tjäna pengar, absolut. Och självklart kostar det pengar att låna pengar, också helt okej.

Det jag däremot INTE gillar är det oetiska sett som de gör det på. När Riksbanken höjer räntan med den minsta lilla promille så tripplar bankerna det och höjningen genomförs om inte i samma sekund så iaf samma minut.

När däremot Riksbanken sänker räntan så har bankerna en betänketid på flera veckor innan de följer efter. Och då självklart inte med samma omräkningssats man använder vid höjningen. Definitivt inte.

Motiveringen till detta är att man vill vänta och se vilken effekt det gör på marknaden, och om sänkningen är permanent. Okej, det kan jag förstå men varför kan man inte ha samma resonemang när man höjer räntan då? Vänta och se!

Nej då, icke sa Nicke. Istället blir det successiva smyghöjningar på det här sättet och vi som kunder får betala för bankernas spekulationsaffärer. Okej om de vill tjäna pengar i Baltikum, men nu när det gick åt pipsvängen - är tanken att jag ska betala för det? Om de hade tjänat pengar i Baltikum tror jag inte att jag hade fått någon nytta av det.

Jag är för marknadsekonomi generellt sett, men när det inte finns några direkta alternativ och när bankerna spelar under täcket med varandra så blir jag lite lätt sugen på andra alternativ. En medmänsklig bank i statlig regi, vars tanke är att bära sina egna kostnader och göra en acceptabel men ej spekulativ vinst. Kanske allmännyttan skall göra sitt intåg i bankvärlden?

Seriös fundering....

Mellantrollet har ju gjort en resa utan desslike från dess att hon först satte sin fot i skolans värld. Hon har lyckats resa sig från rollen som mobbingoffer, byggt upp tilliten till vuxenvärlden och kompisar och överhuvudtaget skaffat sig en stabilitet som är suveränt skön att se.

Jag funderar... och tänker... att hennes historia skulle nog vara viktig att skriva ned. Få på pränt. Vad som hände, hur det skedde och hur vi tog oss ur det. Kanske inte blir en bok för publikum, men kan definitivt vara något för Mellantrollet att ha som "bevis" över sitt livs hitintills viktigaste resa.

Vad tycker ni?

Amor slår till

Mellantrollet: Mamma, jag är tydligen kär!
Trollmor: Är Du gumman? Så mysigt, får jag fråga i vem.
Mellantrollet: Det är det som är så konstigt, för jag vet inte
Trollmor: Du vet inte?
Mellantrollet: Nej, det stod inte
Trollmor: Stod inte?
Mellantrollet: Men mamma, fattar Du inte?
Trollmor: Nej, just nu förstår jag ingenting faktiskt
Mellantrollet: Men så här. Jag gjorde en test i tidningen, med massa frågor.
Trollmor: Jaha
Mellantrollet: Ja och så fick man poäng för det man svarade och då var jag tydligen jättekär!
Trollmor: Men det stod inte i vem?
Mellantrollet: Nej, och då är det ju helt onödigt
Trollmor: Men vet Du hjärtat, tanken är att man ska tänka på någon speciell när man gör testet.
Mellantrollet: Aha, då förstår jag.
Trollmor: Du kanske ska göra om det och tänka på någon?
Mellantrollet: Behövs inte. Det är nog livet jag är kär i!

Det genetiska arvet...

Mellantrollet: Mamma, är jag mest lik Dig eller Trollfar?
Trollmor: Du är nog en blandning av oss båda, lite honom och lite mig.
Mellantrollet: Hoppas jag ärvt Trollfars kropp
Trollmor: Jaså, varför hoppas Du det?
Mellantrollet: Då har jag iaf en chans att få bröst!

Idag igen....

fastnade jag i de däringa neurotiska tankarna på löss. Kan man ha psykosomatiska löss? Isf har jag det. Typ hela huvudet fullt! Och det är inte helt enkelt att hysteriskt kamma håret i preventivt syfte när man har en kaluffs som en otrimmad afghanhund!

Nu ska man inte klaga om man blivit utrustad med en permanent huvudbeklädnad av samma tjocklek som rysk pälsmössa. Dock är det vid två tillfällen det är mindre bra; när det är apvarmt ute och solen kassar. Det är inte många som klarar av kraftig transpirering i hårbotten, jag är en av dem. Det andra tillfällen är som skrivet om ovan, luskammning! Oavsett om det är preventivt eller inte.

Frågan är bara hur jag ska ta mig ur min fixering vid mina inbillade löss;

1. Raka av mig håret. Var kanonsnyggt på Sinead O'Connor och Carina Berg, dock har mitt huvud begåvats med 9 hjärnskakningar och risken är att nästa Apollo raket skulle ta mig för en nyupptäckt planet.

2. Lansera det nya modet att alltid ha huvudet insmort i något preventivt stinkande lusfientligt medel, kanske smörolja? Skulle garanterat få mycket space i t-banan

3. Fortsätta min hysteriska kamning med fartränder och djupa diken i hårbotten som följd. Ont gör det förvisso, men går att förmodligen att dämpa med painkillers.

4. Använda badmössa i ur och skur, för jag skulle vilja se den lilla lus som överlever inne i denna ångbastu! Kan ju t o m pimpa badmössan så att jag blir het som en AGA spis eller vad tror ni?

5. Gå i kognitiv terapi och bota mina fobier. Då kanske jag även kan komma över min hysteriska aversion mot vår nya familjemedlem - Sköldis den V:e. Just i detta nu kom jag till insikt, kan sköldpaddor ha löss? Ska jag luskamma honom (?) också, i preventivt syfte? Och hur i helsicke kammar man en sköldpadda?

Frågorna är många och svaren obefintliga. Jag dritter i det här och kastar mig huvudstupa i säng och hoppas att jag är botad tills morgonrodnaden smeker mitt ansikte.

Får jag besvära om en god natt? Och påminne er om att era åsikter efterfrågas allra ödmjukast.

I'm in heaven!!!

Ser ni? Min blogg är pimpad! Och jag har en räknare! Wow liksom. Men jag kan definitivt inte ta åt mig äran. Jo iofs, äran av att ha tjatat och bönat så fick en snäll själ nog och erbjud sig sin gentila hjälp!

Tack snälla rara Beatrice!

ps: Har ni upptäckt att det är jag som smyger däruppe i headern?

Platt fall

Marmogolv är hårda.

Bananskal är hala.

Och aldrig mötas de två.

Eller borde inte.

Iaf inte när jag är ute och går.

Reklam....

trogen följeslagare av denna blogg vet att jag har en ambivalent inställning till reklam. Trots att jag har många år i branschen och även en del studier i ämnet bakom mig så är jag inte helt övertygad om reklamens nödvändighet.

Jag gillar reklam som berör, och sådan som får mig att skratta är än bättre. Typ smårgåspåläggstillverkaren som har en skön snutt med den lille killen som skakar loss till KC & The Sunshineband. Trots att jag är en "icke påläggsmänniska" skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa en tub eller två, bara för att killen gör mig så glad. Och ja jag vet att det är fejk, och att killen ifråga inte får en spänn av de kronor som företaget tjänar på att sälja tubar. Men det är liksom inte grejen, det är inte logiken utan hjärtat som talar. Och mitt hjärta kan vara otroligt naivt ibland.

Såsom varande Stockholmare och frekvent t-bane åkare så brukar jag roa mig med att spana in de kreationer som byråerna dekorerar min färd med, vare sig det är i vagnen eller rulltrappan upp (och ja jag vet att det inte är byråerna som handgripligen sätter upp dem).

Normalt brukar jag enkom notera dem utan att speciellt reflektera över dem, men så icke idag. Det var tre olika kampanjer som fastnade i min skalle och jag är nyfiken på om det är jag som är strange eller om jag representerar snittet. Därför delger jag er min åsikt så får ni gärna säga vad ni tycker...

1. Det stora statliga telefonbolaget kör ett jätterace med erbjudande om kontantkort. Rosa i 180 och det enda jag tänkte när jag såg det var KONDOMER... fråga mig inte varför, men så var min spontana reaktion.

2. Det är mässa på G om att må bra och ta hand om sig själv. För att göra oss uppmärksamma på detta har man valt ut ett gäng människor i varierande åldrar. Tanken är förmodligen att de ska få oss att känna "ja, så där sund och fräsch vill jag se ut". Min enda tanke var "Men vilket satans uppåttjack går de där tomtarna på som ler hysteriskt och har en läskigt stirrande blick?". Blev definitivt inte inspirerad till en sundare livsstil, tvärsom skrek hela min kropp efter onyttigheter

3. Det finns ett företag inom skönhetsbranchen som anser att vi kvinnor är "worth it". Nu har de insett att även karlarna tydligen är det. Så då väljer man ut en lite yngre sådan (karl alltså) och en något äldre sådan typ Pierce Brosnan, fast i det här fallet var det just han. Alltså inte typ han, utan han om ni hänger med. Hur som, tanken var att dessa herrar skulle uppmuntra till nyttjande av deras produkter. Om jag var övertygad om att de verkligen fungerade skulle jag garanterat lägga upp ett årslager eller två hemma, att tvångsvårda maken med. Det enda jag vill ha garanti för är att han blir som PB och inte den första, något yngre förmågan. För den plastdockan skrämde skiten ur mig!

Så där ja, nu har jag delgett er mina högst ovetenskapliga åsikter om reklam och ni har även fått en djuplodande bild av mina emperiska erfarenheter. Får jag gå och fraternisera Gordon Ramsey nu eller är det mer ni vill ha av mig?

Btw, finns det fortfarande ingen som kan hjälpa mig med min header och en räknare????????? Jag erbjuder er min eviga tacksamhet, för min kropp är inte mycket att hurra för om Du inte är läkare och behöver bedriva forskning. Äsch, skit i det sistnämnda. Vi kör på tacksamhetsracet, det är säkrare....

Smyglyssnat..

Idag var Lilltrollet med mig ute hos en av kunderna, en läkarmottagning. Hon är suverän på att leka själv, så med mig som passiv deltagare lekte vi självfallet just läkarmottagning.

Hon hade fullt sjå med att skriva journaler och ringa patienter, boka tider och skriva recept. Jag blev klart imponerad över vilken koll hon har. Fantasin flödade och vi hade patienter som hade de mest fantastiska namn som "Fröken Blommisberg" och "Herr Adruktis". De åkommor de hade var inte heller dumma eller vad sägs om "en intern magåkomma med baciller" eller "ett avbrutet benbrott i armen". Men hon kunde fixa allt, nemas problemas.

Och jag blev lite avundsjuk när jag satt där med mina siffor och papper. För henne var varenda blankett en dröm, en outsinnlig källa till fantastiska lekar. Varje siffra en hemlig kod till en vuxenvärld hon är nyfiken på. Varje bokstav nyckeln till något spännande äventyr. Och hon har det framför sig. Hur häftigt som helst!

Bäst var dock när hon till en "patient" kläckte ur sig följande:

"Jag är hemskt ledsen men herr doktorn är upptagen med datorn just nu, vi har bara en syster ledig. Fast det är lika bra för de gör ett mycket bättre jobb och så är de snällare också!"

ps: finns det någon som kan administrera in min räknare? Och hjälpa mig med min header? Tveka inte.. ni vet var jag finns!

Envis?

Nej då, inte alls... bara lite... men nu så (peppar peppar) verkar jag iaf ha kommit en liten bit på vägen. Dock vägrar den eländiga lilla räknaren att hamna där den ska. Något totaltfel gör jag, men det skiter jag högaktningsfullt i just nu!

Annars kan jag rapportera att jag har fått psykbryt på alla förbenade löss epedemier som går i skolorna. Oavsett om vi får dem eller inte så får jag hallucinationer om att hela skallen kryllar, så fort jag ser varningslapparna i skolan.

Och då börjar jag klia. Kamma med vassa kammar. Och det blir stora sår i hårbotten. Och det gör ont. Och då kliar det ännu mer osv.

Jag tror vi måste göra något drastiskt för att bli av med den här eländiga epidemin som drabbat svenska skolor och som sprider sig som en löpeld. Tack för det alla Game boys, Nintendo DS osv - kidsen sitter med huvudena tätt, tätt intill och spelar ihop. Blir rena lusautostradan för de små jäklarna!

Jag föreslår tvångsklippning av alla barn, typ stubb. Så låter vi dem ha det så en månad eller två, skrubbar daglingen svålen med såpa. Sedan borde väl skiten ha utrotats eller? Btw, vi måste förmodligen utrota alla spelen också. Någon som har något emot det?

Fan trot!

Jag kom idag in på andra försöket! Frågan är om den här bloggen fungererar som barn, dvs det är först när de märker att man är riktigt seriöst förbenad som de tar en på allvar. Håll tummarna! Jag har fått ett mail från en omtänksam själ, där jag förhoppningsvis kan få lite assistans. Ska bara försöka konkretisera mitt behov först, och det vet vi alla hur lätt det är eller?

Bäst att passa på att vara så informativ jag kan nu när chansen finns, så här kommer en kort rekapitulering över helgen:

Fredag: Halloween, svartklädda & sminkade barn. Svartklädd & sminkad Trollmor & Trollfar. Liten gäst med stor näsa (törs inte länka för då går det fel åt fanders igen, men en ledtråd... hon heter tvärtemot vad hon är).

Lördag: Fritt från alla sedvanliga helgaktiviteter i form av dans och simhopp. Trodde på sovmorgon, men ack vad jag bedrog mig. Blev besök på museum, vilket Mellantrollet klippte på 5 röda. Hennes enda mål var att hitta tavlor på Marie-Antoinette som är hennes stora idol här i livet (ska jag bli orolig?). Lilltrollet var mer betänksam, tog verkligen in tavlorna och jag såg framför mig en blivande konstkritiker.

På bussen hem försvann mina förväntningar snabbare än badboy på söndagsmorgonen. När jag frågar tjejerna vad de tyckte kommer Mellantrollet med en lååång, detaljerad utläggning över tavlorna och deras motiv, klart förvånande med tanke på hennes ointresse på muséet. Lilltrollet säger trött att hon inte kommer ihåg för de var ganska dåliga & tråkiga allihop. Förmodligen stod hon och power nappade framför tavlorna.... Kvällen blev sedvanliga Stjärnor utan is, vad gör man inte för sina barn?

Söndag: Sovmorgon!!! Hör och häppna, trollen förlustade sig själva och jag sov till nio. Hur skönt som helst. Sedan blev det en soft förmiddag hemma, en promenad och fika hos släktingar där de små Trollen blev utrustade med ett gäng guldmynt. Självklart drog köptarmen igång hos dem, men där lade jag in mitt veto. Ner i sparbössan ska de! Avslutade dagen och helgen med att baka kanelbullar och rulltårtor i mängd samt att tillreda en god Biff Rydberg.

En skön och soft helg i lugnets tecken, vilket var välbehövlig. Om sedan TV4 kunde anamma Mellantrollets tips (se nedan) vore livet än bättre.

Mellantrollet: Mamma, varför måste de ha både Idol och Stjärnor på Is. Dom förstör ju 2 kvällar på raken!

Trollmor: Men det finns många människor som gillar programmen, det är därför dom visar dom.

Mellantrollet: Då tycker jag dom ska slå ihop dom till 1!

Trollmor: Hur tänkte Du då?

Mellantrollet: Att dom ska åka skridskor och sjunga samtidigt! Det kanske inte blir så bra, men det blir roligt iaf

Jag är benägen att hålla med, när jag tänker tanken.....

What the f......?!?!??!??

Jag blir fasiken skogstokig! Nu när jag äntligen har fått upp ångan och kommer på massor med, iaf i mitt tycke, väsentliga saker att blogga om så vägrar det j*a attans eländet att fungera!

Är det blogger? Eller är det jag? Har jag råkat komma åt någon förbenad knapphelvete när jag försökte pimpa upp mig eller vad?

Detta är nu mitt 14:e försök idag att logga in och då gick det! Snacka om hämmande för kreativiteten.

Ingen har hitintills nappat på mitt försök att ragga hjälp, men jag ger inte upp. Ett sista försök och lyckas det inte då så lägger jag ned bloggen! Då ger jag upp! När jag inte kan göra inlägg, inte lägga in räknaren och inte redigera i layouten så är det inget kul längre. Då övergår jag till gammal hederlig dagbok i pappersformat!

Så finns det någon stackare därute som kan förbarma sig över mig, lägg en kommentar eller maila gärna till bullibumpa at hotmail dot com.

Annars lär det här nog vara det definitivt sista inlägget.... Vet inte om ni ser det som ett hot eller löfte *s*

Upplysningsvis...

kan jag tala om att jag och min blogg fortfarande är osams!

Och att jag har bakat kanelbullar.
Och rulltårta.

Godnatt

Jag ger upp!

Mitt försök med att pimpa bloggen gick åt pipsvängen! Antingen var det ngt jag gjorde fel eller så var det bloggens innersta väsen som protesterade å det grövsta över detta övergrepp. Jag har iaf inte lyckats logga in på hur länge som helst, och när jag väl lyckas få upp min blogg har hela skiten hängt sig. Samt att jag fått mail om att det inte går att kommentera.

Så nu ger jag upp, jag återgår till same old same. Dock utan statistikräknare och lite annat smått och gott, för det har jag inte lyckats fixa till. Och jag har heller inken tinken aning om hur jag ändrar storlek på texten inne i inlägg och andra små fasoner. M a o är jag fortfarande seriöst intresserad av ett datatekniskt geni som gillar tanter i nöd!

Vaffo e de på dette viset?

Hela dagen har jag gått med en mysko känsla i magen. Ni vet, ungefär som när man var yngre och förälskad. Och när man på något sätt visste att föremålet för ens ömma låga skulle göra slut. Inte för att det fanns något konkret, utan det var bara den där känslan i magen som sa att något var fel. Det är den känslan jag har nu. Men jag är inte orolig för att Trollfar skall dumpa mig. Nej, oron kommer sig av något annat och jag tror jag har kläm på det.

Den senaste tiden har det varit en del småincidenter bl a i Lilltrollets klass. Och jag har sagt vad jag tycker. Det har även hänt saker och ting på andra områden. Och jag har sagt vad jag tycker. Det är ett drag hos mig som jag på ett sätt gillar, att jag törst stå upp för vad jag tycker. Och att jag oftast har förmågan att uttrycka det på ett sånt sätt som inte sårar, om än det kan vara jobbigt att höra.

Samtidigt finns det en baksida av detta. Jag är inte helt lätt att umgås med förmodligen. Det finns en stor mängd människor som inte vill höra sanningar, även om de ber om dem. Som inte vill se det som inte fungerar, utan som vill leva livet som en struts. Bara se till det som berör en själv och då självklart med de rosafärgade glasögonen på. Och det funkar inte med mig. Sjävklart finns det ett gäng människor som tycker jag är apjobbig, vilket jag förmodligen är. Det är kravfyllt att vara med mig, för jag vill ha det sanna. Det äkta.

Ibland önskar jag att jag kunde vara mer laid back, inte bry mig så mycket. Att jag kunde le stort och dunka människor i ryggen, strunta i att se de som mår dåligt och istället fokusera på det glättiga i livet. Hänge mig åt vilda shoppingorgier och tycka att livet är toppen för att just jag kan hänga på Stureplan. Vara en sån där som alla andra tycker är "charmig om än ytlig". Lite mer Blondinbut liksom, if you get what I mean.

Men nu är jag inte sån. Jag är som lutfisk liksom, antingen gillar man det eller så hatar man det. Men man är inte likgiltig. Kanske det är bra, I do not know.

Att detta kom just idag är inte så konstigt. Det finns en människa i min bekantskapskrets som jag har haft stort utbyte av, vi har pratat mycket och länge om det svåra i att fostra våra barn till tänkande personer. Att se bortom det ytliga osv. Och så visar det sig att den här människan frenetiskt jobbar för att få in sin dotter i det "ytliga" gänget där lycka räknas i antal pojkvänner & glittermängd. Och att hon själv satsar i 180 på att komma in i det, med alla medel. Och jag blev besviken. Och ledsen. Kände mig sviken av någon underlig anledning. Och blev förbannad å min dotters vägnar.

Och tänkte återigen, måste jag vara så jävla jobbig?

Seriöst.. HJÄLP!!!

Efter att ha pimpat bloggen så har något mycket mysko hänt. Förmodligen protesterar den mot den nya outfitten, för det är segt. Det hänger sig. Nya inlägg tar sjuttioelva år att fixa till.

Finns det någon ömsint själ som känner sig manad att kurera min embarmeliga blogg? Innehållet får jag själv försöka lyfta upp till nya höjder, men det däringa tekniska bakom det hela - det befattar jag mig inte med.

Så antingen skrotar jag eländet, dvs bloggen, eller så kommer ngn riddare /riddarinna (heter det så?) och räddar mig ur denna misär!

Kejsarens Nya kläder

Huvudpersonen i ovan nämnda saga kände sig fin i sin nakenhet, totalt manipulerad som han blev av två förslagna lurifaxar. För mig är det precis tvärs om, jag känner mig naken trots allt piffande och fixande som bloggers erbjuder sina kunder. Jag känner mig seriöst obekväm och hittar inte riktigt "mig själv" i layouten.

Eller så är det bara åldern som tar ut sin rätt; jag är stock konservativ och har svårt för nymodigheter.... Kanske ligger något i det när jag tänker efter. Jag vägrar fortfarande att ha mobilen till något annat än att ringa och möjligen messa med. MP3 överlåter jag åt mina barn och alla andra tekniska nymodigheter som blåtand (som förmodligen är en antikvitet vid det här laget) får gå samma väg.

Hur som, jag har iaf fallit till föga och uppdaterat bloggen. Och då bidde det så här. Håll tillgodo. Eller tyck till. Kanske jag får ett nytt ryck av energi och pimpar den lite till. Drömmen är fortfarande att ha en egen "header" (tror jag det heter) men det verkar vara seriös överkurs när det gäller undertecknad. Om nu inte någon trogen läsare rusar till min hjälp........

Men är det så jävla svårt?

I artiklar och krönikor förvånas och förfäras människor av alla de olika slag över våldet bland unga killar. Och visst är det förfärligt. Men är det så förvånande? Hur såg det ut när de här kidsen var små? Sent 80 tal och in under 90 talet. Jag har en systerson som tillhör den generationen och naturliga skäl följde jag hans liv väldigt nära. Och även hans vänner. Jag kan väl säga att det var få av dessa barn som hade föräldrar som satte tid med barnen högt på listan. Visst var det häftiga resor och utflykter, upplevelser och tekniska prylar men mycket lite av skogspromenader och bygga kojor.

Under den här tiden var det mycket snack om "kvalitetstid" med barnen. Bullshit är min åsikt, barn behöver mycket tid, även om den ibland innebär att mamma/pappa ligger i soffan och läser tidningen. Jag tror barn behöver se och känna att det finns en vuxen i deras närhet. Som om det behövs kan höja rösten och peka med hela handen. Som ser vad de gör och kan markera när de går för långt.

Att som idag börja agera & reagera när det redan gått extremt långt, och när kidsen är i tonåren, är way too late! Barn fostras när de är just det, barn! Jag tillbringar ganska mycket tid i trollens skola, och ser hur barn i 1:an, 2:an och 3:an uppför sig. Och tyvärr kan man redan idag misstänka vilka som kommer totalt att spåra ut inom en snar framtid. Så ta tag i dem nu! När de är 7,8 och 9 år. När det förhoppningsvis fortfarande finns en chans att vända skutan åt rätt håll!

När man (=jag) påpekar i skolan att barnen gör si eller så, så blir svaret allför oftast ",men flickor kan vara så elaka mot varandra, det hör till" eller "men det är väl inte så farligt, han är ju kille och pojkar slåss". Jaha, så då skall vi alltså stillatigande åse detta och acceptera att det är okej? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi måste tordas vara obekväma och markera. Att vi måste ställa krav på våra egna barn och andras, på oss själva men även andra vuxna. För jag säger som jag alltid har sagt - barn är allas ansvar, inte bara föräldrarnas. Likväl som jag hoppas på att vuxna säger till mina barn om de inte uppför sig okej så säger jag till andras barn. Inte för att vara elak, inte för att jag har stora krav utan för att jag bryr mig! Och för att jag vill att barnen ska få en chans att växa upp till bra personer.

Att börja fostra dem när de är i tonåren, när slagsmålen är vardag och anorexian en del av vardagen är på tok för sent. Så vakna upp innan, se mönstren tidigare och öppna käften. Please!!!!

Me like!

Jag har börjat ta mig ur den där svackan som jag valsat runt i. Så skönt att landa igen. Och jag vet så förbaskat väl vad det beror på. Så fort jag gör avkall på den jag egentligen är, när jag inte står upp för vad jag tycker och tänker så kommer dippet som ett brev på posten.

I helgen hade jag ett ganska häftigt samtal med en förälder till ett barn i Lilltrollets klass. En man med gedigen utbildning i konflikthantering, stor erfarenhet av vad som kan hända med vilsna barn när de sedan blir tonåringar. En klok person som jag tar stort intryck av. Blev stärkt i mitt agerande och fick även hans gillande i vad jag gjort. Det kändes skönt, jag gillar bekräftelse - både andras och min egen.

Avslutade en bra helg med en mysig söndagsmiddag med två hjärtegoda personer som har tagit en stor plats i mitt hjärta, trots att vi känt varandra en mycket kort tid. De är genuint intresserade av människor och att vara i deras närhet känns alltid varmt och äkta. Lilltrollet körde sitt charmrace som vanligt, men även Mellantrollet fick ett ryck. Tror att hon blev sådär sött barnförälskad som man kan bli.

M a o så har det varit en kanonbra helg! Jag ser fram emot fler sådana

Att göra skillnad

I Lilltrollets klass finns det en pojke som inte riktigt smälter in. Han är tyst och håller sig för sig själv, går undan på skolgården och följer aldrig med till matsalen. Han är en liten udda prick, som det är svårt att få grepp om. Så även hans föräldrar.

Jag har lagt mig vinn om att alltid se honom, alltid hälsa med namn och få ögonkontakt. När jag var i skolan häromsistens märkte jag att det gett resultat. Klassen skulle iväg till biblioteket, vilket är en roligt stund men han vägrade. Han stannade kvar mol allena på skolgården. Då gick jag dit, satte mig på huk och började prata med honom. Om allt och ingenting. Frågade sedan om varför han inte ville följa med till biblioteket på vilket han svarade:

"Det är ingen som ser mig, det är ingen som vill att jag ska vara med. Det är som jag inte finns"

Tänk er att vara åtta år gammal och bära på denna känsla? Det är horribelt! Jag framförde det till lärare och fritidspersonal, men jag tror inte de kunde ta det till sig.

Hur som, på rasten slog jag och Lilltrollet följe med honom. Vi gick och pratade om lastbilar, om vilka han visste det mesta. Jag frågade om han läst böckerna om Kråke, men de hade han aldrig hört talas om. Lilltrollet förklarade att de handlade om en pojke och hans fascination för bilar, och att hon hade allihop. Och att han gärna skulle få dem för hon läste dem inte längre.

Han sken upp som en sol och sa "då kommer jag att ha två böcker!".

Väl hemma gick jag ned i källaren för att plocka fram dem, men de var borta. Ingenstans fanns de att finna. Så idag gick vi till affären och köpte en av böckerna. På måndag kommer det att ligga ett paket i hans låda. Med hälsningar från Lilltrollet. Jag hoppas att han då känner att iaf någon bryr sig. Och att fler börja bry sig.

Lycka...

Hämtade ett gäng damer samt en modig kille på skolan idag. Lilltrollets surprise party skulle äga rum! Ingen visste vad som skulle hända och det var lite nervöst & fnittrigt på bussen.

Väl framme var det lite oroligt, nyfiken men framförallt spännande! Laserdome... wow liksom! Ingen hade provat på, men alla hade hört talas om det.

Och det blev en hejdundrande succé! Kidsen var genomsvettiga och helt saliga! Inget tjafs om grupperingar, utan alla var ett stort glatt gäng. Så befriande att se dem, helt utan "roller" utan totalt avslappnade, fnittriga barn. Precis som det ska vara. Och Lilltrollet var lika salig hon.

När vi kom hem igen och möttes av föräldrarna vid bussen, kastade sig ungarna ut och skrek alla unisont att "det var det bästa kalas jag någonsin varit på"! Det var värt varenda krona!

Förmodligen får vi säkert pisk i veckan som kommer av någon moralisk förälder som inte tycker man ska låta barn leka med gevär men det skiter jag högaktningsfullt i just nu. För de hade roligt! Och det var första gången jag sett dessa barn agera som en homogen grupp! Otroligt befriande.

Pinsam...

Lilltrollet fick biljetter till High School Musical, på premiärdagen.

Trollmor fick äran att eskortera.

Filmen är typisk amerikansk, om än ganska charmig. Iaf om man är 8 år.

Jag är något äldre än 8 år. Och jag blev lite betuttad i huvudpersonerna.

Och jag fick en tår i ögat!

Det är som de säger; när fan blir gammal blir han religiös.

Inget ont....

som har något gott med sig sägs det. Och idag lyckades jag bevisa den tesen för alla berörda! Jag känner mig så stolt och ysse pysse småelak. En ganska häftig kombination.

Detta är alltså del II av Lilltrollets kalas. Tanken var att det skulle vara disco, men hur kul är det med en kraftigt reducerad skara i ett stort ekande rum? Inte roligt alls! Då gäller det att vända det hela till något positivit. Inte full skara = mer pengar per barn (vid bibehållen budget).

Helt plötsligt uppenbarade sig en ocean av möjligheter. Jag googlade vilt och fredagens evenemang kommer att äga rum på ett äventyrshak! Inomhus, med korv och glass samt Laserdome. Något ingen i denna skara tidigare provat på. Mellantrollet var på ett sådant kalas i helgen och var helt salig!

Lilltrollet blev jublande glad och sorgen vändes till glädje! Och självklart gör det även Trollmor typ ett ton lättare till sinnet. Och den lilla, elaka människan inom mig skrattar i mjugg när jag tänker på hur de som ratat kalaset kommer att reagera...

Ta en minut...

Blunda en stund och tänkt Dig tillbaka. Till när Du var liten. När födelsedagen stod inför dörren. Kommer Du ihåg känslorna av nyfikenhet, när varje garderob kunde gömma ett efterkängtat paket? Otåligheten över att dagarna gick så långsamt. När viskningarna mellan föräldrarna var spännande hemligheter som Du snart skulle få se. Och kanske skulle Din önskelista uppfyllas.

Kvällen innan den stora dagen, när det inte gick att sova för alla känslor som bubblade i magen. Och morgonen. När Du vaknar först av alla och bara väntar. Väntar på att höra fötter tassa i lägenheten, prasslet av papper och sen äntligen öppnas dörren. Och stunden är inne. Lycklig för att det äntligen är dags.

Kommer Du ihåg hur stort det var att fylla år? Att höra kompisarna sjunga i skolan. Att stolt få dela ut inbjudningar till Ditt kalas. Ett kalas fyllt av skratt och ballonger, glass och glada lekar. Hela klassen är vänner och ingen står utanför. Och det är första gången Du skall få ha kalas för hela klassen. Det är stort, hur stort som helst och Du är så stolt.

Tänk Dig att det är så Du känner. Och så tänker Du en stund till. På att en tredjedel inte ens besvärar sig med att svara på inbjudan. Och en tredjedel tackar nej. Hur skulle Du, som liten förväntansfull 8 åring känna Dig?


fotnot: Lilltrollet är en snäll själ, hon har bjudit in en vän att dela kalaset med henne. Denna vän är lite kantig och inte helt mainstream vilket gör att klassen i övrigt har lite svårt att ta vännen till sig. Och därför väljer många av föräldrarna att agera enligt ovan. Lilltrollet förstår att det inte har med henne att göra och jag är stolt över att hennes hjärta är så stort att hon kan bjuda på detta. Även om jag förstår att det självklart svider i hennes själ. Men den andra lilla personen? Hur känner hon det? Förstår hon att det har med henne att göra? Jag hoppas verkligen att hon inte gör det. Barn kan vara grymma mot barn sägs det. Det kan vuxna också och det är värre. Mycket värre!