Genom hela livet gör man val, en del medvetna och andra av en slump. Ibland funderar jag på vad livet tagit vägen om jag gjort andra val. Inte för att jag vill byta det liv jag har idag, men jag kan ändå känna en viss saknad efter ett annat liv.
Igår läste jag en blogg om mitt liv. Det liv som jag trodde att jag skulle få, när jag för evigheters evighet började jobba. Och det väckte en stor mängd känslor hos mig. Som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det väckte sorg och avund, längtan och nyfikenhet. Jag vill också. Men jag kommer aldrig att få. Ungefär så kändes det.
Jag är fortfarande kvar i den känslan. Och mitt riktiga liv känns främmande. Är detta verkligen jag? En kvinna som närmar sig 50, med man och barn. Där tillvaron till stor del handlar om logistik och ekonomi. Vart tog hon vägen, den där vilda tjejen med tusen idéer? Hon som såg varje ny dag som en utmaning. En chans att lära sig något nytt. Hon som skulle ut och resa i världen, bo i NY och semestra i exotiska länder. Hon som skulle göra sig ett namn och bli något.
Hon blev vuxen. Och hon fick en familj. Som hon älskar. Men just idag är hon inte helt nöjd. Just idag är hon lite sorgsen. Hon tar avsked. Av det som aldrig blev.
Inlägg
11 timmar sedan
11 kommentarer:
man måste sörja också sånt som inte blev.. så är det..
stora stora kramar från grodan..
+ lite stillhet + en god kopp te + varma tankar..
Du HAR gjort dig ett namn, Batbut, som betyder så oerhört mycket för oss som läser det du skriver. Du ÄR en fantastisk människa.
Att flytta till N.Y är inte försent... Att semestra i exotiska länder är inte heller försent.
Du kanske inte kan vara Carrie och sippa Cosmopolitans nätterna igenom. Men du kan vara en excentrisk konstnärinna och bo i Greenwitch eller vad det heter (Gröna Häxan???) och göra enorma installationer av ...SILVERTEJP! (Tänk när Bruce Willis köper en silvertejpsskulptur och ställer den mitt i vardagsrummet)
Vuxen är man bara dåliga dagar när räkningarna ska betalas.
En familj att älska är obetalbart, men det är en 7-jädrans utmaning vareviga dag. Att fostra ungar så de inte blir kålrötter är inte det enklaste i dagens...öh...ja du vet.
Jag är "bara " 35 men funderar ibland på det där med 50. Man slipper bindor och tamponger om man har tur, man kan ha hur kul som helst utan att bli med barn, och man kan gå i fotriktiga skor utan att ngn blänger hahahaha... Och man kan vara riktigt jäkla rabiat och skylla på hormonerna.
Ta inte farväl, säg hejsansvejsan till resten av ditt liv! Kramelikram på dig du!
Kanner sa val igen mig, kunde ha skrivit det sjalv det dar. Men vi kan ju inte bara ge upp ju, det finns ju en del tid kvar att leva och jag satsar pa att fa en del gjort nar ynglen ar storre... man maste ju ha lite drommar kvar Battis!
Säger som både Kimmi och Ilva....det är inte försent....det gäller bara att anpassa saker lite....Jag har nämligen upptäckt att det som skall ske, det sker.....och det som inte sker...ser man helt enkelt till att fixa så att det sker.....allt går nämligen att ordna.....Och när du behöver stöd så tjoar du på mig så kommer jag och sätter fart på dig.....deal? :-))
Jo man börjar undra i den åldern. Nu vid 55+ så ser jag tillbaka på ett brokigt leverne, på gott o ont o tycker nog det varit övervägande bra.
Tror det var Lars Forsell som sa:" Jag hann aldrig bli någon festlig figur, jag var tvungen att försörja mig"
Nu har jag stor lust att hoppa av den trygga försörjningskarusellen. Bli fattig, lidande o smal konstnär.
Jag säger som alla andra: Det är lite för tidigt att ge upp. Vad fan, du är ju för yngre än jag och jag står bara i början av det jag ska göra. Fram tills nu, har det varit att jobba mot målet... och förresten gör vi det fortfarande.
Du kan nå dit du vill, fast kanske inte just på exakt det sättet som du vill.
Det svåra i kråksången är att våga släppa taget ibland och bara hänga med.
Fasen Batbut... det är INTE för sent!!!!!!
Jag läser och läser. Om och om igen. Tack för era kommentarer. Jag lovar att spara dem ihjärtat, för just idag är jag inte mottaglig. Men en dag så! Och ni har rätt - jag vet. Jag är bara lite emlig idag *s*
Och jag läser om o om igen det du skrivit o blir så bekymrad. Var rädd om dig. Skulle vilja finnas nära o lyssna, stödja....bara finnas där ifall jag behövs. Kramar/Gagga
Vad snygg jag är! Skriver anonyma kommentarer på min egen blogg!?!? *s*. Ni är bara bäst! Allihopa! Och när jag uppfyller Kimmis framtidsscenario och har min första installation av silvertejp i NY så är ni alla välkomna! Maleandro - ska vi gifta oss? *S*
Hörru!!!! Maleandro ska gifta sig med MIG!!!!!!
Jag ser fram emot att sippa skumpa på din första utställning... Jag lovar att vara jätteviktig och hasa ner brillerna på näsan å stå på håll å säga Mjaaaa....å mjaaaaa.....och liksom "veta allt"...det kommer att bli sån rusning efter dessa skumlturer att du får hyra in praoelever att snurra tejp.
Skicka en kommentar