fredag, mars 24, 2006

Nu är jag här igen

Inser att mitt tidigare inlägg kan låta lite väl dramatiskt. Kanske även oroade en del. Men det är lugnt. Jag är en ganska stabil själ, om än med en viss berg- och dalbane tendens. Mitt sätt att aldrig censurera mig själv, att aldrig läsa igenom innan jag lägger ut texterna gör att det blir väldigt naket. Och ibland också oroväckande.

Gårdagen ägnade jag åt att lusläsa en blogg som jag tidigare passerat lite då och då. Jag har för mig själv försökt dissa den, med att den är för välformulerad, för vacker, för korrekt. För mycket helt enkelt. Men igår lästa jag. Från första till sista inlägget. Och jag blev så otroligt berörd. Den väckte en längtan hos mig. Efter något. Min egen otrygghet blev glasklar för mig. Det jag är och det jag kan betyder något för människor runt om mig. Men inte för mig. Jag kan inte ta mig till det. Kan inte känna tillit i mig själv. Och jag hatar det!

Oron kommer tillbaka, att kanske mamma ändå satt mer avtryck i mig än vad jag trott. Kanske mitt sätt att aldrig vara nöjd, att alltid leta efter något mer, aldrig kommer gå över. Den längtan som hela tiden drev mamma, och till slut drev henne i döden eftersom hon inte kunde finna tillfredsställelse i livet. Jag kommer aldrig någonsin ta ett sådant steg, för det finns alltför mycket i detta liv som jag älskar. Men jag skulle vilja komma dithän att jag känner mig tillfreds. Med mitt liv. Med mig själv.

Förmodligen kommer jag aldrig dit förrän den dag jag törs "let go" av alla skyddsbarriärer jag byggt upp. När jag verkligen släpper in stortrollet i min själv. När jag verkligen törs lita på att människor vill mig väl. Att det finns de som tar emot mig om jag faller. Att jag inte är ensam.

5 kommentarer:

Lyckliga Grodan sa...

kram igen...
(((( ))))

SANDRA sa...

Att ha drömmar är ett steg bara det.
Och så klart är du märkt av din mamma.
Hon var ju - din mamma.
Vi behöver inte älska våra föräldrar.
Inte bära på deras bördor, men det gör vi många gånger, tills den dagen vi släpper taget.
Och du är inte ensam.

rita sa...

Å nej då, du är verkligen inte ensam!!

Humlan sa...

Det är skrämmande att släppa taget, att våga lita på, att våga tro!
Stor Kram!!!

The Pale Green Woman sa...

Kram!