Ibland blir jag lite fundersam. Oftast nattetid när trollen snusar sött, tätt tryckta intill Trollmor. Nattens topic var vikten, framförallt då hos oss kvinnor. Varför det är en sådan big issue. Jag kan inte påstå att jag kom på några kloka svar. Och hade jag det hade de nog inte hamnat här på bloggen utan snarare i en bestseller bok.
Det jag funderade på var främst de tjejer som svälter sig själva. Jag vet att jag själv lider av en skev kroppsuppfattning. Jag väger drygt 60 kg (62 om vi ska vara helt ärliga) och är 170 cm lång. Det är absolut inte för mycket, vilket mitt logiska sinne inser och bekräftar. Men mitt emotionella jag ser en jättedam i spegeln. Jag inser hur snett det är och jag är tillräckligt trygg i mig själv för att kunna stå emot impulsen att banta ned mig.
När jag var i tonåren, och även en bra bit in i vuxen ålder vägde jag mellan 46-48 kilo. Jag ser bilder idag och inser att jag såg ut som ett benrangel, men det insåg jag inte då. Jag kommer ihåg känslan när vågen första gången gick över 50 strecket. Hur mycket tårar och vånda det orsakade. På den tiden tränade jag så gott som alla veckans dagar. Stod framför en spegel och övade danssteg på korsan och tvärsan. Bland oss tjejer var devisen "smalast är bäst" och den tävlingen ville jag vinna till vilket pris som helst.
Men någonstans på vägen började jag ändå äta. Och öka i vikt, sakta men säkert. Sedan när jag kom över 56 var gränsen på något sätt passerad, då gick det bra och jag kastade vågen. Av någon mystiskt anledning var det enbart de jämna talen som räknades. Varför just jag klarade mig från att utveckla anorexia vet jag inte. Jag kan inse så här i efterhand att det förmodligen var nära. I tanken är jag fortfarande till viss mån kvar i mitt tonårsstadium, eftersom jag inte kan se min kropp som den är. Dock har jag utvecklat ett beteende som gör att jag accepterar min kropp på ett rationellt stadium. Nästa steg är att överföra det till det emotionella.
Vad jag vill komma med det här inlägget vet jag inte riktigt själv. Det är förmodligen inte till hjälp för någon, eftersom jag inte kan tala om hur jag själv kom vidare. Dock hoppas jag att alla som lider av problemet kan få hjälp och stöd att övervinna det.
Inlägg
15 timmar sedan
5 kommentarer:
Visst är det märkligt det där med kroppsuppfattning. Jag har alltid varit smal, så att folk har sagt det åt mej: "Du som är så smaaaal".
När jag hade ammat färdigt min dotter (som då var 8 månader, inte 8 år)vägde jag 45 kg och var 164 cm. Sen har jag vägt ca 50-55 ända tills jag slutade röka för 8 år sedan. Nu väger jag väl 62-64, vilket är helt normalt (längden minus vikten). Jag ser ju och känner att det är lite mer underhudsfett än tidigare, men i min hjärna är jag fortfarande smal. Anorexia is far far away!
Jag tror att jag är smalare än vad jag är. Det är inte så kul när man ser sig själv på kort och ser svart på vitt att man faktiskt borde gå ner i vikt lite grann. Det är ju så gott med mat!!!
Jag tränar 3 ggr i veckan och äter bra, unnar mig gott på helgen.
Ändå står vågen still. Jag blir tokig.
jag är 170 lång och väger idag 55 kg vilket jag vet är lite för lite men jag är ändå nöjd med det. Hade en period för några år sedan då jag svalt mig själv och vägde omkring 45 kg och sedan började jag tröstäta och gick upp i 65 kg å sen pendlade det på bara 4-5veckor upp och ner 10 kg.. åt ingenting i 3 veckor, eller så åt jag allt jag kunde få tag på i 3 veckor. läkaren jag hade kontakt med trodde varje gång jag gick upp i vikt att jag mådde bra å va på bättringsvägen. Hon kunde inte se att mitt ätande också var onormalt och förstörde för mig. Jag kom till slut ur det där själv genom en del insikter om mitt liv i det stora hela. anorexi bulimi och särskilt tröstätande borde uppmärksammas mer inom vården.
Men visst är det konstigt att framförallt vi tjejer har sådan skev uppfattning om vår kropp? Och vikt?
Jag tror att den främsta anledningen är att vi tjejer ofta litar till folk,samhället,saker alldeles för mycket och blir svikna. män gör inte det på samma sätt för de blir uppfostrade till att vara starka och oberoende medan kvinnor uppfostras till att ha tillit för saker och ting och alltid "behöva" saker,hjälp etc. teorin går djupare än så men det orkar jag inte ge mig in i nu. men det är iaf min åsikt!
Skicka en kommentar