söndag, april 02, 2006

En blå stund av lycka

Min allra första bil skaffade jag vid 19 års ålder. Den var inte så ny och heller inte speciellt flashig, men den var min. Ljusblå och bullig, som en liten smörbulle. Alla som någonsin ägt en Bubbla vet vad jag talar om, den kärlek som en sådan bil kan väcka är helt outstanding. Jag putsade och fejade så lacken sken som en sommarblank sjö, inuti en svag doft av citron och ny klädsel i mörkt blått. En riktigt pärla!

Visst hade den sina egenheter, men det var ju en del av personligheten. En av dessa egenheter var Eberspächern, som bara fungerade sommartid vilket resulterade i värsta hettan på sommaren och igloo varianten på vintern. Att sedan bensinmätaren inte riktigt var tillförlitlig vållade också en del incidenter. Men snacka om motion jag fick när jag fick putta den kära Blå Faran in på bensinmacken. Det var även ett bra sätt att få kontakt med det motsatta könet, för vem kan motstå en blondin i kortkort som är i nöd?

Blå Faran och jag hade många äventyr tillsammans. Ett utspelade sig på Älvsjömässans parkeringsplats. Då trodde jag verkligen vår saga var över. För hur hittar man sin bil bland alla de tusentals bilar som fanns där? När man inte kom ihåg registreringsnummer eller var man parkerat? Men det löste sig, det var bara att vänta till alla andra åkt hem.

Vår saga tillsamans fick ett abrupt slut en dag när motorn inte längre ville vara med och leka. Den hade skurit. Och kostnaden för att laga översteg vida den inkomst jag då hade. Så med sorg i hjärtat och ett värkande dåligt samvete sade jag adjö till min första stora kärlek.

Ett dåligt samvete som kom sig av missriktad omsorg. Den empiriska vägen fick jag lära mig att en Bubbla är luftkyld, vilket innebär att det vatten jag trodde jag hällde i kylaren istället hamnade i oljetanken. Och det var väl inte så bra. Tvärs om var det inte alls bra. Man kan väl säga som så att jag dödade min vän. Hårt och brutalt. Av missriktad kärlek.

7 kommentarer:

The Pale Green Woman sa...

eeek! Vilket tragiskt slut!

*snyftar stillsamt*

Bloggblad sa...

Jag drömde om en mörkblå egen bubbla när jag tog körkort. Men det blev en ljusblå tillsammans med den blivande maken. Den hette Axel Kardan.
Gav också motion när vi fick springa igång den... och den klarade inte lyse + vindrutetorkare samtidigt...

ulrika sa...

Vår gamla opel tog slut förra sommaren, fast det var tvärtom och vattnet rann rakt ut på gatan. Vi fick också skuldkänslor. Men det kanske tar några bilar att lära sig... Försöker vara mer vaksamma nu.
Kram Ulrika

Lyckliga Grodan sa...

jag hade också en bubbla.. som första bil.. en vit.. modell-63... i den fick man ha fönstret nervevat på vintern.. för annars immade fönstren igen helt.. isskrapan gick hela tiden.. från insidan..
men den startade alltid.. och gick alltid så långt jag ville..
den blev sedermera överkörd av en vägskrapa.. och fick skrotas..
jag saknar den fortfarande..

therese sa...

Min första bil var en Lancia A112.
Nästan som en liten gokart. Vit med röda hjärtan på....

Batbut sa...

Visst är det lite mysko hur man kan bli förälskad i en bil - och att det sätter sina spår som det gör. Skönt att jag inte är ensam iaf om kärlek till döda ting *S*

deep|ed sa...

*dubbelvikt av skratt* hällde du vatten i motorn?!!! Att den höll så länge som den gjorde! Tysk kvalität :)