Barndomsminne

Äntligen kom den stora dagen. Som jag längtat efter i 2 år, ända sedan storasyster stolt marscherade iväg till den första skoldagen. Och nu var det min tur. Ny, glänsande skolväska, ekiperad från topp till tå med nya fina skor. Och så bar det iväg, med mamma vid handen.

Med stora ögon insöp jag allt det nya och lärarinnan sattes snabbt på piedistal, i mitt beundrande barnasinne. Kamrater av mängd, alla lika nervösa, stolta och tafatta som jag men tillsammans blev vi starka. Lekar har en underbar förmåga att förena barn och så skedde även här.

Jag verkligen älskade att gå i skolan. Om det inte vore för en sak. Skolmaten. Sällan vällagad och oftast av det slag som inte lockar barns aptit. Serverad av hårdpermanentade bastanta damer iklädda vita rockar. De slevade upp stora portioner med en bister min, ordet lite fanns inte i deras vokabulär.

Matsalen patrullerades av de beryktade matvakterna, oftast den stränge gymnastikläraren i sällskap med studierektorn. Två bistra och respektingivande herrar som var kända för sina hårda nypor. Oavset hur bedjande man var fick man så gott som aldrig lämna en endast bit. Det som låg på tallriken skulle ätas upp och det var inte förhandlingsbart.

Oftast gick maten ned, om än med besvär. Att svälja utan att tugga, skölja ned med stora klunkar mjölk var ett trick jag snabbt lärde mig. Men så kom dagen när det serverades kokt blomkål. Som jag inte fick ner, hur jag än försökte. Bedjandes med tårarna rinnande nedför kinden bad jag få slippa. Matvakten gick inte att beveka en millimeter. Allt skulle ätas upp. Till slut satt jag ensam kvar. Med blomkålen intakt på tallriken. Och matvakten släppte mig inte med blicken. Rädd och övergiven kämpade jag för att få i mig den förhatliga blomkålen.

Så kom en kollega till matvakten in och han blev distraherad för en stund. Snabbt som blixten greppade jag blomkålen och stoppade den i fickan. Började tugga febrilt och gick med raska steg mot disken. Med bultande hjärta lämnade jag matsalen, det susade i öronen och jag kände mig svimfärdig. Jag bara väntade på att känna en tung hand på min axeln.

Men jag klarade mig! Jag tog mig snabbt ut till friheten och blomkålen hamnade i närmsta papperskorg. Stolt rusade jag iväg för att förena mig med kamraterna i den befriande leken.