torsdag, april 20, 2006

En trollmor bekänner

Den senaste tiden har jag hamnat i uppåtspiral. En otroligt skön känsla som nu kulminerat i ett tillstånd av lätt hybris. Men lugn, bara lugn. Detta har skett på helt naturlig väg, kroppens egna endorfiner som dragit igång. Inga otillbörliga substanser har imundigats, om man bortser från snus och coca cola. Och det är, på ren svenska, så jävla skönt att det finns inte. Nu när jag ser tillbaka inser jag hur tungt jag mådde hela vintern. Ned i djupa dalar, och så klättrade jag upp en bit. Trodde att nu äntligen lossnade det. Men då rasade jag ned med ett brak igen.

Så är det inte denna gång. Nu är läget mer stabilt. Jag har sakta kravlat mig uppåt och känner att jag tar tillvara på livet på ett helt annat sätt. Som en människa sa till mig en gång:
"Det finns de som oroar sig för cancer hela livet. De människorna får nästan aldrig cancer, men tillbringar ett helt liv med att oroa sig. Och så finns det de som inte oroar sig alls, njuter av livet och sedan får cancer. De lever ett helt liv fullt ut och tar smällen när (och om) den kommer".

Jag har alltid tillhört den förstnämnda sorten, men känner att jag har tagit klivet över till andra sidan. Och denna gången är det "for real". Ingen tillfällig uppgång. Visst finns alla orosmoment i livet kvar, men jag litar på min förmåga att hantera dem. Att kunna rida ut stormarna. Visst kommer jag framledes också får depp och sjunk, men inga mer bottenlösa djup.

Vad är det då som hänt? Tror att det är en lång och gradvis process, som kulminerade för några månader sedan när min terapeut frågade om jag ansåg mig vara en oskyldig person. Det gick rakt in i hjärtat och tårarna sprutade. För nej, det ansåg jag mig inte vara. Jag är uppvuxen med skuldkänslor för mammas missbruk, pappas alkoholism, släktens osämja, min dotters "sjukdom", mammas självmord osv. You name it och skulden var min.

Min terapeut säger till då till mig "Du är oskyldig, det som hänt är livet. Och det är inte Din skuld. Du har gjort Ditt bästa". Låter så otroligt banalt, och det har självklart försegotts av en lång process. Terapeutens timing var perfekt för då gick det rakt in och knuten släppte. Att släppa på åratal av skuldkänslor och otillräcklighet var otroligt befriande. Och om jag råkar in i den där guilttrip fällan igen kommer jag ge mig själv en hård jävla spark i baken!

Och med dessa ärliga och självutlämnade orden ber jag att få tacka för er uppmärksamhet. Nu drar jag mig tillbaka. Inte från bloggen (om det nu var någon som oroade sig för det), men däremot från denna torsdagen den 20 april i nådens år 2006. För nu så väntar han... ni vet... my man for the night.

JB, gör Dig redo för här kommer jag. All set to go!

14 kommentarer:

Mamselamsen sa...

Och jag lovar att jag kommer att vara den förste som sparkar dig i baken nästa gång.

"Been there, done that"!

Mamselamsen sa...

En annan sak också.... blir inte din man svartsjuk nån gång... på den där påflugne John Blund?

Batbut sa...

Mamse, bara det är med guldskor på! Inget annat duger för en drottning *S*

Anna sa...

ja vad skönt att höra! äntligen liksom. världen väntar!

Batbut sa...

Mamse, JB står för förspelet så kommer Stortrollet när matchen börjar *s*
Anna, visst är det! Jag njuter! Och fika, you're on!

londongirl sa...

När man har varit i de där bottenlösa djupen är det så skönt att få känna att "jag klarade det här". Vilken seger det är. Kram på dig Battis!

ulrika sa...

...och tack för att du delar med dej!

Humlan sa...

Att veta, att få höra, att "man har gjort sitt bästa", det är en gåva!

Lyckliga Grodan sa...

mmm.. har inga ord.. men det känns bra.. i mitt hjärta.. att läsa det här inlägget..
tårarna kommer i mina ögon..
kram på dig vännen...

Mette sa...

Hm... jag ska till min läkare nu. Det där kanske vi skulle diskutera idag. Som jag sagt så många gånger förr påminner våra liv väldigt mycket om varandra. Min far är också alkoholist. Den som inte vuxit upp med detta kan aldrig förstå hur det är. Med medberoendet och just skuldkänslor.
Ett litet barn formas för livet i detta - av detta - tur att vi går i terapi! = )

deep|ed sa...

Känner igen det där. Uppenbarelsen att man faktiskt inte är skyldig. Själv fick jag den en sen natt - jag insåg att jag inte var skyldig till de övergrepp min mor utsatt mig för. En skuld jag gått och burit på, som hon arbetat hårt för att hela tiden vara närvarande.

Styrka, mod och sol. Det är du.

Kimmi sa...

Underbart att läsa! Känns varmt i hjärtat av glädje för dig! Tack för JB och hybriset förresten! Dimman har lättat något nu.

SANDRA sa...

Så äntligen - njut nu!.
Det här är livet!
*kram*

Batbut sa...

Tack alla goa fina mysiga ni! Deep/ed - jag sög i mig Din komplimang i 180, med tårar i ögonen. Styrka, mod och sol lät så otroligt fint.
Ert stöd och er tillit, ert intresse och närvaro betyder massor!