Han var inte gammal, kanske 7 - 8 år sådär. En liten ordentlig pojke. Sin mammas stora stoltet. Ett barn men ändå en man i vissa sammanhang. När det gällde att ta hand om mamma. Pappa var ett namn på pappret. En man som valt att bort sitt barn. Men det gick bra ändå, pojken och mamma hade det bra tillsammans.
I skolan var det inte så bra. Kamraterna tyckte han var underlig. Som en gubbe, var det en som sa. Men det var okej det med. Han var van vid att bli vald sist till brännbollen. Och han satt gärna för sig själv på skolgården. Han visste ju inget annat. Och hemma hade han alltid mamma. Så egentligen var han inte ensam. Inte riktigt ensam i alla fall.
Men så en dag kom ett kort. Ett kort med en blomma på. Han skulle få gå på kalas. Hans allra första kalas. Till den mest populära flickan i klassen. Och hjärtat värkte av glädje. Presenten valdes med största omsorg. Håret tvättades och kläderna stryktes. Med mamma i ena handen och det vackert inslagna paketet i andra närmade han sig huset.
Pulsen bultade och han var glad. Stolt och lycklig. Mamma sken som en sol. Han hade äntligen fått komma med. Bli en av kompisarna. Efter år av längtan var det dags. Han ringer på dörren och flickan öppnar. Hon tittar på honom och ler. Ropar på kamraterna att komma. När de alla står i dörren växer pojkens leende allt större. Vilken välkomstkommitée. Och modershjärtat sväller av stoltheten. Då säger flickan:
"Jag sa ju att han skulle gå på det. Han är ju hur dum som helst"
Med tunga steg och trasigt hjärta vandrar pojken sakta därifrån. På mammas kinder rinner tårarna sakta, men han biter ihop. Han är stark för mammas skull, fast inombords har han just gått sönder. Bakom sig lämnar de ett vackert paket liggandes på trappen.
*Detta hände på 80 talet, till en nära väninna till mig.
Inlägg
19 kommentarer:
otroligt.
Hur Jävla elaka kan människor vara?
Varför reagerade inte föräldrarna?
lärarna? Åh, jag hoppas, önskar att den pojken har fått ett riktigt bra och fint liv idag. Att hans sår kan läkas. Det skär verkligen i hjärtat att läsa!!
usch vad hemskt.. ungar kan vara för jävliga.. var fanns flickans föräldrar just då..
hur gick det med pojken.. har han det bra idag..
Ja hur ska man kunna lita på nån sen?
Hemskt.
Fy fan va barn kan vara elaka! Och som sagt, det värsta är att vuxna ofta inte bryr sig. Har själv hört till kategorin mobbad när jag var liten, så jag mådde fruktansvärt dåligt när jag läste detta. För jag vet hur jävligt grabben måste ha mått. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han mår bra nu och att han inte har blivit förstörd för livet.
Ursäkta mitt hårda språk, men ni förstår mig nog.
Åh, så fruktansvärt. Jag mår illa.
Saknar ord. Var var de vuxna?
Barn kan vara så outsägligt grymma ibland. Då som nu.
oh det gör ont i hjärtat, för jag vet precis hur det känns. att inte få vara med och bli lurad med hela tiden. usch.
Så oerhört taskigt!! Säger som de andra, var i helsike var föräldrarna?? Hoppas han mår bra idag och har kunnat lämna det bakom sig- ja, så gott det nu går..
Gud, jag hatar elaka människor!!
Så fruktansvärt fullständigt vidrigt!! Vet du hur det är med killen idag?
När jag hörde henne berätta historien första gången grät jag. Och jag får fortfarande tårar i ögonen än idag. Det är mer än 20 år sedan det hände. Tyvärr har vi ingen kontakt idag. Men jag vet att de flyttade strax efter den här händelsen, och att det började ljusna. Pojkens mamma tog upp det inträffade på ett klassmöte men fick ingen respons från vare sig lärare eller föräldrar. De ansåg att pojken var annorlunda och då blev det så här! Skrämmande! Snacka om signaler som de gav sina barn. Även nu när jag skriver om det får jag en otrolig lust att ruska om den här typen av människor. Det måste vara ngt totalt fel på dem! Men jag hoppas i mitt hjärta att det gick bra för pojken!
Det är sån här läsning som gör att jag vill stoppa tiden eller flytta till Sibirien. Bort från andra barn. Bort från alla möjligheter att min son råkar illa ut.
Jag vet att risken finns. Att jag måste uppfostra honom på något sätt som gör att han kan stå emot folk som vill slå ner på honom. Men hur fan är det sättet?
Visst är det svårt Baloo. Och det värsta är att man även måste tänka åt andra hållet - "vad gör jag om mitt barn blir en som mobbar?". Där tror jag många människor missar... Och inbillar sig att "mitt älskade fina barn skulle aldrig kunna göra ngt sådant". Jag har nyligen kommit över (inte helt men nästan) det faktum att jag inte kan låta mina barn växa upp i Bullerbyn. Hårt men sant!
Tänkte på dem som lever med minnet av att ha gjort nåt så förfärligt (som flickan och hennes vänner), att se sina fula handlingar och lära sej nåt, även det gör ont, för man måste leva sej in i "offrets" känsla...
Man måste i allafall förlåta sej själv och gå vidare så att det inte återupprepas. Som ni redan sagt, så många här, de fega vuxna kunde inte medverka till att läka och lära att det inte är accebtabelt att göra så.
Batbut: Du har så rätt, det är många som förbiser den möjligheten. Att ens egen unge kanske inte alltid är den underbara varelse han eller hon visar upp hemma. Kommer i kontakt med detta dagligen i mitt yrke.
Samtidigt känns det som en mer lättangriplig problematik. Det är ju något som till 100 procent ligger hos det egna barnet. Jag vet inte... Min egen rädsla handlar mest om att mitt barn ska bli angripet. Kanske för att det inte alls är omöjligt att det kommer ske.
Jag får kalla kårar o tårar i ögonen.. o hör inom mig många som säger att barn kan vara grymma.. Men någonstans har de lärt sig det.. Har inga barn själv, men har varit ett.. reflekterar över det o vet att mycket har jag från mina föräldrar.. på gott o ont..
Jag förstår pojken när han biter ihop, men det är svårt att vara liten o stark för någon annan..
Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet blev ljusare för pojken Och mamman..
Ulrika, det är konstigt men barn kan vara otroligt grymma mot varandra. Tyvärr.
Baloo, jag har samma funderingar - men försöker även ge vakt på hur mina barn uppför sig mot andra. Och det är inte alltid lätt att vara objektiv då. För ibland tycker jag de har rätt även när de uppför sig dumt. Gäller att tänka både enoch 2 ggr
Excessa, jag hoppas samma sak. Barn har en otrolig förmåga att ta hand om sina föräldrar, även när de är små.
Ja, vi har väl alla en liten jävel i oss...
fy fan vad jag hade satt dom där ungarna på plats om jag varit pojkens mamma.. och föräldrarna dessutom.. va fan har hänt med världen...
Skicka en kommentar