Föräldrar, finns dom?

Ibland undrar jag. Fick en ny tankeställare idag när jag läste hos den kloke Baloo. Och som alltid måste jag då sätta det på pränt. Följande exempel är från verkliga livet, direkt eller indirekt upplevt av undertecknad:

1. Ett gäng halvvuxna killar utnyttjar en tjej sexuellt. Som grädde på moset är tjejen förståndshandikappad och de dokumenterar det hela noga. En dokumentation som sedan sprids som en slags trofé.
Min reflektion: Hur i helvete har de lyckats få den inställningen till tjejer? Till sex? Varför har ingen i deras vuxenvärld sett tecknen att de är på väg åt helskotta? Har ingen lärt dem sans och vett? Det är ju inte så att de har varit änglar fram tills dessa hände!

2. En kille i lågstadiet har problem i skolan. Kan inte riktigt acceptera den ordning som råder, lever ut, stojar och beter sig allmänt stökigt. Efter ett antal tillsägelser (under månaders tid) tröttnar läraren, som gång efter annan får hämta in killen i klassrummet. Den här dagen tar han i lite för hårt när han transporterar in den motsträvige killen i klassrummet. Resultat: ett förnärmat barn och mycket förgrymmade föräldrar. Som byter skola, därför de inte tyckte att de fick stöd i skolan att hantera sitt utåtagerande barn.
Min reflektion: Varför kunde inte föräldrarna stötta läraren? Som försökte markera för eleven att det inte var okej. Som satte en gräns för honom. OBS att han slog inte eleven, han ledde in honom i rummet och höll i när barnet försökte slita sig loss. Istället byter de skola. Vad får eleven för signaler?

3. Ett gäng killar på förskolan utsätter en ensam tjej för en form av övergrepp. Hon hamnar i en situation där hon känner sig tvingad att göra som de vill. En hotfull och skrämmande sits för en ensam tjej. Förskolans & killarnas föräldrars reaktion är att "Killar är som killar är, lite busiga sådär. Men de menade säkert inget ont med det så vi behöver inte ta upp det med dem."
Min reflektion: Varför är det okej bara för att de är killar? Varför inte sätta en skarp gräns här och markera att det är INTE OKEJ! Kanske situation 1 och 2 då kanske kan undvikas?

Det är inte lätt att uppfostra barn. Man blir inte populär hos sina egna barn när processen pågår. Visst är det lättare att säga ja till allt, iaf på kort sikt. Men hallå! Dessa barn skall en dag ut i vuxenlivet, de kommer inte visas någon speciell hänsyn för att de är "så söta, så gulliga, enda barnet, det efterlängtade barnet etc". De kommer vara en av många andra och kan de inte fungera i grupp där, ta hänsyn och följa samhällets normer så är de torsk! För att kunna göra det måste de lära sig respekt och gränser. Det är en trygghet för dem och även en kärleksförklaring. Och det är vårt förbannade ansvar att se till att de får lära sig det. För samhällets skull, för vår skull men framförallt för deras skull!