En trollmor bekänner

Den senaste tiden har jag hamnat i uppåtspiral. En otroligt skön känsla som nu kulminerat i ett tillstånd av lätt hybris. Men lugn, bara lugn. Detta har skett på helt naturlig väg, kroppens egna endorfiner som dragit igång. Inga otillbörliga substanser har imundigats, om man bortser från snus och coca cola. Och det är, på ren svenska, så jävla skönt att det finns inte. Nu när jag ser tillbaka inser jag hur tungt jag mådde hela vintern. Ned i djupa dalar, och så klättrade jag upp en bit. Trodde att nu äntligen lossnade det. Men då rasade jag ned med ett brak igen.

Så är det inte denna gång. Nu är läget mer stabilt. Jag har sakta kravlat mig uppåt och känner att jag tar tillvara på livet på ett helt annat sätt. Som en människa sa till mig en gång:
"Det finns de som oroar sig för cancer hela livet. De människorna får nästan aldrig cancer, men tillbringar ett helt liv med att oroa sig. Och så finns det de som inte oroar sig alls, njuter av livet och sedan får cancer. De lever ett helt liv fullt ut och tar smällen när (och om) den kommer".

Jag har alltid tillhört den förstnämnda sorten, men känner att jag har tagit klivet över till andra sidan. Och denna gången är det "for real". Ingen tillfällig uppgång. Visst finns alla orosmoment i livet kvar, men jag litar på min förmåga att hantera dem. Att kunna rida ut stormarna. Visst kommer jag framledes också får depp och sjunk, men inga mer bottenlösa djup.

Vad är det då som hänt? Tror att det är en lång och gradvis process, som kulminerade för några månader sedan när min terapeut frågade om jag ansåg mig vara en oskyldig person. Det gick rakt in i hjärtat och tårarna sprutade. För nej, det ansåg jag mig inte vara. Jag är uppvuxen med skuldkänslor för mammas missbruk, pappas alkoholism, släktens osämja, min dotters "sjukdom", mammas självmord osv. You name it och skulden var min.

Min terapeut säger till då till mig "Du är oskyldig, det som hänt är livet. Och det är inte Din skuld. Du har gjort Ditt bästa". Låter så otroligt banalt, och det har självklart försegotts av en lång process. Terapeutens timing var perfekt för då gick det rakt in och knuten släppte. Att släppa på åratal av skuldkänslor och otillräcklighet var otroligt befriande. Och om jag råkar in i den där guilttrip fällan igen kommer jag ge mig själv en hård jävla spark i baken!

Och med dessa ärliga och självutlämnade orden ber jag att få tacka för er uppmärksamhet. Nu drar jag mig tillbaka. Inte från bloggen (om det nu var någon som oroade sig för det), men däremot från denna torsdagen den 20 april i nådens år 2006. För nu så väntar han... ni vet... my man for the night.

JB, gör Dig redo för här kommer jag. All set to go!